Det är inte ni, det är jag.
Sen återuppståndelsen av ACCEPT i sin nya form – kanske mest tydligt i form av att det nu är Mark Tornillo som står för sången och inte legendariske Udo Dirkschneider – så har jag hyllat bandet. Imponerad över hur pass vitala, hungriga och relevanta de tyska veteranerna levererat så har deras moderna skivor ”Blood Of The Nations”, ”Stalingrad”, ”Blind Rage” och kanske framförallt liveplattan ”Restless And Live – Blind Rage Over Europe” loggat en försvarlig mängd speltid hos undertecknad. De har till och med stått sig väldigt bra mot bandets klassiker ”Restless And Wild”, ”Balls To The Wall” och ”Metal Heart”, något som verkligen säger en hel del. Fjärde skivan sedan bandet klev tillbaka ut i rampljuset heter ”The Rise Of Chaos”, och den låter faktiskt mer eller mindre likadan som de tre andra nya titlarna. Allt bra, således? Nä. Det blir helt enkelt lite för trist, tycker jag. Lite för mycket på den säkra sidan – men samtidigt som jag tycker det kan jag på något sätt förstå att det hela beror på mig. Inte på ACCEPT.
De gör ju egentligen bara vad de alltid gjort. Snygga hårda riff, refränger som sätter sig som klister, solon med hjärta.
Den här gången träffar de helt rätt stundtals. Första spåret Die By The Sword är skivans starkaste spår, det är antagligen en framtida liveklassiker som serveras med rakt och ganska thrashigt ös. Titelspåret är stort och episkt som sig bör, och Koolaid har såväl snygg refräng som läckert gitarrspel.. även om den är svår att ta till sitt hjärta eftersom texten känns så ostig. Överlag är det faktiskt en av skivans svaga punkter, det där med att texterna känns ogenomarbetade. Lyssna på Hole In The Head (jag behöver dig som ett hål i huvudet..?), eller Analog Man (som känns humoristisk) till exempel, jag vet inte jag. Inget fel på låtarna, men jag stör mig lite på just texten. Då spelar det mindre roll att spår som No Regrets, Worlds Colliding eller Carry The Weight är sådär klassiskt ACCEPT:iga att det kunde vara 1985 igen.
Precis som vanligt är det Wolf Hoffman (gitarr) och Peter Baltes (bas) som är kärnan på den här plattan. De står för hjärta och hjärna, och har ett bra samspel med Tornillo. Uwe Lulis (gitarr) och Christopher Williams (trummor) känns väl okej, men ska vi vara ärliga är de att betrakta mer som legoknektar. Personer i skor för att fullgöra bandets åtaganden, framförallt live. Det är numera de första tre som är ACCEPT, och kan man acceptera (tihi!) det så är detta en bra ACCEPT-platta som bygger vidare på bandets framgångar och håller dem relevanta. Gillar du de andra skivorna med mark Tornillo på sång så kommer du gilla den här med. Även om det kanske är väl konservativt och bandet spelar med säkra kort hela vägen.
ACCEPT ”The Rise Of Chaos” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!