Recension: ABBATH ”S/t”

I musiksammanhang heter han Abbath Doom Occulta och är förstås mest känd för sina insatser i IMMORTAL samt sina många mer eller mindre komiska poser och sitt karakteristiska smink. (Det hela är rent av en trend på det så märkliga nätet, kolla in de här bilderna bara.) Privat heter han Olve Eikemo, och i samband med att det en gång så ramstarka samarbetet med IMMORTAL-kompisen Demonaz spruckit med rättsliga åtgärder så ska han stå på egna ben, på riktigt. Privatpersonen Olve Eikemo ska driva ett åtagande som inte bara är ett tillfälligt projekt (lustigt nog har just Abbaths projekt I gått en Tvekamp mot just DEMONAZ på den här bloggen…) utan ska agera som ett riktigt företag. Artisten Abbath Doom Occulta ska turnera, skriva musik och erövra världen under egen flagg: ABBATH.

Hur det ska gå vet vi inte, men första självbetitlade plattan lägger sig som en perfekt länk mellan IMMORTALs mer klassiska black metal och den rakare rock som I levererade på ”Between Two Worlds”. Huruvida det är medvetet eller ej för att ta en total show på vägarna ska jag låta vara osagt, det känns i alla fall inte krystat eller framtvingat när man lyssnar på plattan. Snarare som om musiken flödar lätt och naturligt, och att ABBATH som band trivs när man får blanda friskt från allt man själva tycker är bra och funkar. För det ska sägas: ABBATH må bära huvudfigurens namn, men framstår som ett riktigt band när man lyssnar på dem. King Of Hell trakterar basen (…och det går ju liksom inte att komma undan det nästan komiska i att även han varit genom ett juridiskt stålbad i samband med splittringen av GORGOROTH.. lika barn leka bäst?), och på trummor återfinns Creature (till vardags under namnet Kevin Foley och aktiv i BENIGHTED). Produktionen gör förstås sitt till – den är modern men ändå så pass avskalad att man verkligen hör alla instrument och detaljer – men faktum är att utan Kings insats på basen och framförallt det smått magiska trumspelet från Creature så skulle skivan vara betydligt fattigare och stappligare. Allt bidrar till den där känslan av att det är ett band som gör vad de vill – trots att Abbath själv står som kompositör av all musik.

Låtarna äro 8 ill antalet i sitt ursprung, och de får på min digipackutgåva sällskap av ytterligare 2. Musikaliskt rör de sig mellan ganska direkt och modern black metal och rena rock’n’roll-riff som skulle kunna vara hämtade direkt från de band som fanns som idolbilder i de gamla norska black metal-musikernas inspiration Stjernepåsen (en godispåse med samlarbilder i, exempelvis på KISS och som flertalet av dem anger som direkt orsak till att de kommit i kontakt med rockmusiken). Stundtals kan man undra om det helt enkelt är en barnvisa som man valt att klä i tuffare ord och spelat snabbare. Testa att sjunga med i en låt som Ashes Of The Damned och byta ut orden så förstår du vad jag menar!

Singlarna heter Fenrir Hunts, Winter’s Bane, Count The Dead och nämnda Ashes Of The Damned, och alla visar rätt bra vad vi snackar om här. En recension är ju förstås helt subjektiv, och även om jag ibland kan tycka att huvudfiguren Abbath är lite som Wrestling (är det på allvar? Driver någon med hela världen?) så kan jag inte värja mig mot den där kväkande rösten i kombination med svänget och drivet. Jag gillar IMMORTAL, jag gillar I och gör du det i grunden så kommer du gilla ABBATH också. Skivan är helt enkelt riktigt bra och drivig med den utgångspunkten. Har du däremot svårt för black metal i allmänhet och Abbaths sångstil i synnerhet så är inte det här skivan som kommer att ändra din uppfattning.

Precis som väntat, alltså. Olve Eikemo och Abbath Doom Occulta är ju i grund och botten samma person, och då är det ganska givet hur det i slutänden låter. Kallt, hårt, svängigt och bra!

ABBATH ”S/t” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!