Tyska Zodiac har tre skivor under bältet.
Den andra, uppföljaren, heter ”A Hiding Place” och var min första kontakt med bandet, medan nya tredjegiven ”Sonic Child” är färsk för hösten.
Jag gillade det jag hörde, så fullängdsdebuten införskaffades ganska omedelbart efter, den som du ser på bilden här.
”A Bit Of Devil” som den heter är en fantastisk historia som luktar lika mycket blues som rock och hårdrock, och som framförallt är en en varm skiva.
Man kan nästan känna kärleken till musiken flöda tillsammans med tonerna.
Bandet frontas av Nick van Delft som hanterar både gitarr och sång, och just sången är fantastisk. Den är inte tekniskt perfekt, men så oerhört självfull och karismatisk att det ger just den där värmen till det hela. Med sig har han Stefan Gall på gitarr, Ruben Claro på bas och Janosch Rathmer på trummor, och det känns både på den här skivan och efterföljaren som om de är ett gäng som trivs med varandra.
”A Hiding Place” är en skiva som bjuder på ösigare spår (Diamond Shoes, Horror Vision och titelspåret är bra exempel), bluesig och lite långsammare sväng (Blue Jean Blues, Coming Home och Thunder är väl de tre främsta exemplen där) och glädje (Carnival), men absolut bäst är i mina ögon Assembly Line.
Egentligen är det kanske, rent objektivt, inte en så märkvärdig låt.
Den ligger gömd ungefär i mitten av skivan, har en text om det hårda livet på fabriksbandet och är ett mellanting när det gäller sväng, rock, tempo och ballad.
Men. Den har ”det”.
Det där som gör att man vill höra låten flera gånger om. Som gör att man nynnar på refrängen lite då och då även efter att sången slutat spela.
”det”.
Kan faktiskt sägas om nästan hela skivan, men just där och då kommer det till sin spets.
Jag tycker absolut att du ska kolla in det här om du gillar rock, blues och svängigt skönt gung med bra musiker och själfull sång.
Och det gör du väl?
Klicka in.
Hög volymen.
Digga!