Rebellängeln Tipsar: YEAR OF THE GOAT ”Angel Necropolis”

Du har, säkerligen, koll på svenska GHOST och deras ockulta musik som firar stora triumfer? Rock’n’roll som i sin enkla och medryckande bedräglighet lurar folk att gilla även texterna, stundtals ovetande om att man besjunger allehanda mörka makter och dåd?
Tipset är denna gång en skiva och en grupp som har precis samma målsättning för den breda massan, och som på samma sätt förklär sina hyllningar till Lucifer själv genom att ge dem en melodisk skrud som lika gärna skulle kunna vara huvudnumret en vanlig IDOL-fredag.
Norrköpings YEAR OF THE GOAT är helt enkelt oerhört träffsäkra och bra, men håller en medialt lägre profil, och jag vill inte att detta ska gå dig förbi.
När bandet hade släppt sin debut-EP ”Lucem Ferre” 2011 var jag beredd att utropa dem som de blivande kungarna av den här subgenren. De fyra spåren som finns på den EP’n är helt enkelt löjligt bra, och skruvade förstås upp förväntningarna på den kommande fullängdsdebuten ”Angel’s Necropolis” som kom året efter.
initialt kanske för mycket för min del, då jag gillade den – men samtidigt var lite besviken eftersom skivan har fler faser och fler olika delar att ta till sig än ”Lucem Ferre”. Kort sagt – jag upplevde den som mindre direkt än EP’n.
Med tiden har det där minst sagt rätat ut sig, och ”Angel’s Necropolis” åker fram ur min skivhylla lite då och då för speltid. Dess sobra, mattsvarta pappersomslag på digipacken ger musiken ett fint sällskap, och låtarna har med åren satt sig som berget.
Låtar som For The King, Spirits Of Fire, A Circle Of Serpents eller avslutande finfina Thin Lines Of Broken Hopes är helt enkelt väldigt väldigt bra, och har sedan skivan kom vuxit till sig dessutom.
YEAR OF THE GOAT får liksom ett annat uttryck på fullängd än på EP, och jag gillar båda formaten även om det blir lite olika infall.
Tipset denna gång är hur som helst en sån där skiva som kan få din livskamrat att mer eller mindre ovetandes nynna med i texter som behandlar fallna änglar och Lucifers ära. Spela en sång som This Will Be Mine  eller I’ll Die For You bara, och försök att inte nynna glatt med i den svarta cirkusen.
Det är två bra exempel på vad jag försöker säga med dessa futtiga ord.

Efter den här skivan har bandet varit relitivt produktiva, med såväl EP’n ”The Key And The Gate” som fullängdaren ”The Unspeakable” som kom för ungefär ett år sen, men för mig är detta ändå bandets höjdpunkt så här långt.

Om det bara handlade om musikalisk kvalitet så hade YEAR OF THE GOAT stått jämsides med GHOST. Minst. Se där ett Tips som torde passa en dag som denna…!