Rebellängeln Tipsar: TOMBS ”Savage Gold”

Visst finns det skivor som utkom under 2014 och som undertecknad missade. Det brukar ju vara så varteviga år, och i detta fall summerades minst fyra av dem ganska tidigt i ett inlägg som samlade en kvartett riktiga kanonplattor. Den utan tvekan viktigaste av dessa är den här, och jag kan egentligen inte finna en bättre skiva att starta om säsongen för Rebellängeln Tipsar, helt enkelt på grund av en enda enkel grundanledning: detta är ett smärre mästerverk.

Ja.
Du läste rätt.
Inte bara är det här en skiva som kanske gått många förbi och därmed verkligen kan kvala in som ett litet gyllene ägg, det är dessutom en skiva som lyckas med något så fantastiskt som att faktiskt bryta igenom en massa genrebarriärer och skapa något alldeles eget. Stones benämnde på sin blogg Tune Of The Day som att det då och då kommer skivor som förflyttar ribban för vad som är möjligt, och att detta är en av dem – och jag är böjd att hålla med.
Det blir liksom lite Kinderegg över det hela, tre godsaker i ett.
En skiva som egentligen inte går i några upptrampade fotspår alls, och som blandar thrash, black, döds och progressiva element hejvilt.
En skiva som består av urstarka låtar från start till mål.
En skiva känns som en framtida livskamrat.

Den hade – om jag förstått dess kvalitet och hittat den innan – haft en extremt framskjuten position på Topplistan för 2014. Topp… 2 eller 3. I alla fall.
Det borde säga en hel del.

Om vi sen ska försöka att lämna detta initiala och ogenerade hyllande ett tag så hamnar vi rätt snabbt i att det blir dags att försöka skriva och beskriva själva musiken, själva skivan.
Det är inte helt lätt.
Vi pratar nämligen om musik som knappt låter sig omfamnas av ord.
Ska man ändå göra ett försök så antar jag att det är bäst att starta från början, och då kan man konstatera att de första fyra spåren – Thanatos, Portraits, Seance och Echoes – bjuder på en resa som innebär såväl rakt-på-sak-döds/thrash som lite krångligare och knepigare progressivt slingor, men alltid med ett starkt driv och ett ganska högt tempo. Det är musik som lämpar sig för hög volym och inlevelse, vill jag påstå.
Skivans första andningspaus kommer i monotona och lite industriella Deathtripper, som med sin ”icke-låt”-struktur i sig är skivans svagaste punkt, men som samtidigt ger en välbehövlig vila från attacken i övrigt, och som dessutom leder in i (och faktiskt lyfter) efterföljande spåret Edge Of Darkness. Det är istället ett av skivans starkaste spår.

Andra halvan (om man nu kan kalla det så) består dessutom av Ashes, Legacy, ytterligare ett litet andningsjhål vid namn Severed Lives samt avslutningen i fenomenala Spirals, och det är sådär så att att man liksom vill utnämna varenda låt till den bästa. Helst den låt som råkar spelas för tillfället.
Överlag ska det sägas att herrar Ben Brand (bas och ”electronics”), Garett Bussanick (gitarr), Andrew Hernandez (trummor) och Mike Hill (gitarr, sång och ”electronics”) verk påminner mig en hel del om KONKEROR och deras ”The Abysmal Horizons”, en av de bästa extremmetalupptäckterna jag gjort på år och dar.
Det är samma ärlighet, nakenhet och utforskande av helt egna vägar som präglar skivan, och det är det som gör att den lyfter.
Ja, bland annat.
Man kan ju hävda att låtmaterialet har något med saken att göra…

TOMBS har oavsett hur man vänder och vrider på saken åstadkommit ett litet mästerverk.
Det är en väl ett bra sätt att chockstarta höstsäsongen av Rebellängeln Tipsar?!

P.S: Vill du höra hur bandet lät precis innan, när man kan ana den här storheten i en skiva som är riktigt bra men inte lika direkt och omedelbart tilltalande så ska du kolla in föregångaren ”Path Of Totality” också… förbered dig bara på att den tarvar fler varv än ”Savage Gold” och inte riktigt – i mitt tycke – når riktigt lika högt… D.S