Att den här skivan ska stå i ljuset som ett Tips känns oerhört märkligt och helt naturligt på samma gång. Faktum är att det till och med höll på att bli ett dubbeltips med den här och bandets debutplatta, den självbetitlade, men det föll på att undertecknad blev för slö och inte orkade skriva för mycket och därmed kände sig tvungen att begränsa det hela till en skiva (det där med dubbeltips har annars hänt förr på Metalbloggen, såväl IOMMI som Nuclear Blast Allstarsskivorna är blott exempel på det). Men det känns en aning märkligt som att det blev den här istället för just debuten, något som i all enkelhet berördes i samband med att du fick presenterat 10 vita skivor att fira in våren med, där vid Valborg 2016. Läste du det så fattar du att jag nog egentligen – i alla fall då – tyckte att den självbetitlade debuten från 2013 var bättre, vilket i all enkelhet beror på låtar som Elevate, Not Hopeless och The Dying, och recensionen från gamla Metalbloggen delade ut en väl värd 4:a i betyg.
Men.
Så var det ju det där med en intressant text också, och en form av vinkel på ett inlägg.
För så här är det, min vänner: såväl debuten som denna uppföljare, ”Hot Streak”, är fantastisk rock’n’roll, och egentligen är de kanske lika bra ur ett rent objektivt perspektiv. Jag har fortfarande otroligt svårt med refrängen på titelspåret Hot Streak, men så bövelen att jag tänker tillåta en enda låt lägga en förbannelse av en platta som det gjort fram till nu!
Man kan inte låta ett träds skugga ge mörker år hela tillvaron!
THE WINERY DOGS är en av dessa så kallade supergrupper. Man har Mike Portnoy (ex DREAM THEATER) på trummor, man har Billy Sheehan (ex DAVID LEE ROTH, TONY MACALPINE, MR BIG) och man har framförallt Richie Kotzen på sång och gitarr (som också lirat med bland annat MR BIG). Richie Kotzen sparkar arsle med sin sång, och lkarar att låta som nästan vad som helst. Chris Cornell? Absolut. Marvin Gaye? Inga problem. En sån jävla superstjärna, på ren svenska, och antagligen är dte därför som THE WINERY DOGS är ett av de få band som mina kompisar Jolly Jonny och Zappzott hade koll på redan innan jag försökte prångla dem den senaste grejen jag hade upptäckt. De brukar inte ha den kollen, och framförallt brukar de mest gå igång på extraordinär sång – så det måste vara anledningen till undantaget den här gången.
För gosse, vilken stämma!
Givetvis är det inga dunungar de andra heller, och jag antar att den liveplatta som släppts mellan (har i skrivande stund inte hört den, faktiskt) är något i hästväg – men trots allt är det för mig självklart att det är Kotzens röst som är stjärnan här.
Driven snygg lite trixig hårdrock som i Oblivion eller Devil You Know? Passar fint. Rivigt, svängigt, rätt hårt. Glidande, svängig och känslosam lite coolare AOR som i Captain Love, Ghost Town eller Empire? Själen och närvaron är nästan lika magisk som i ballader som Think It Over (som för övrigt osar just Marvin Gaye!).
Jävlart magiskt.
Speciellt i kombination med låtmaterialet. Förutom då titellåten. I alla fall refrängen på titellåten, som är ett stötigt, orytmiskt och taskigt exempel på musiker som spelar svårt men inte lyckas baka inte det i något som är värt att lyssna på.
Tyvärr har jag alltså låtit det sätta färg på den här skivan rätt länge, och att tvingas medge att det är fel och att resten av skivan är riktigt riktigt bra…
….ja, det känns som sagt både konstigt och rätt, samtidigt.
Kolla in skivan själv. Det är så här man gör själ för epitetet ”supergrupp”…!