Black Metal.
En av hårdrockens spretigare genrer, och där man kan älska eller fullständigt avsky det trots att man kallar sig ett fan av det. Det kan vara smutsigt och avskalat, svulstigt och episkt. Snabbt, svängigt eller både och. Det kan vara introvert musik som bäst lämpar sig att konsumera på egen hand, med världen utestängd – eller en brinnande liveupplevelse som bäst delas med ett helt publikhav.
Rebellängeln Tipsar landar den här veckan i en skiva som bjuder på black metal av det slag som klarar att röra sig mellan såväl egen introvert njutning som att dela med kompisarna, något som kräver stringens i musik och produktion likväl som ramstarka låtbyggen. Tyska SULPHUR AEON levererar med ”The Scythe Of Cosmic Chaos” på alla dessa punkter, och rent krasst har man den sena releasen (mitten av december) att skylla för att skivan inte fick någon placering Årsbästalistan 2018. Undertecknad tar helt enkelt den listan på allvar, och använder tiden från ungefär mitten av december för att placera de sedan tidigare kända skivorna i rätt ordning… varpå det liksom inte går att få in nyheter i listan. (För övrigt kunde det ju vart värre, som med FERALs release..!)
Det är som det är med den saken, det viktigaste är ju ändå att du får koll på det här bandet och deras tredje fullängdare.
Den startar med lite snyggt plock, sen brakar det lös med läckert riffande och driv i trummorna när skivans första spår Cult Of Starry Wisdom visar vägen. Jag gissar att man som lyssnare märker redan här om man gillar stuket eller inte, och fortsätter man att lyssna vidare så får man som låt nummer två en av skivans bästa spår, Yuggothian Spell. Låtlängden ligger oftast på knappa sex minuter, men att det aldrig känns för långt eller utdraget är förstås ett bra tecken. Över totalt 9 låtar serverar bandet riktiga topplåtar som The Oneironaut – Haunting Visions Within the Starlit Chambers of Seven Gates (lång titel, påminner i sitt stuck om INQUISITION, eller hur?), Veneration Of The Lunar Orb och skivans höjdpunkt Lungs Into Gills.
CD-utgåvan kommer i en extra svart papersleeve som döljer dte här underbara omslaget. Den svarta extrastrumpan har en relieftryckt silversymbol på framsidan, och tittar man i konvolutet så ser man bandet i rätt mystifika fotosituationer. De kallar sig för en enda bokstav – T. spelar bas och gitarr, M. sjunger och så vidare – men den delen känns lite abstrakt när man ser bandfoton på ett band som ser… helt vanliga ut. Inga konstiga sminkningar, Inga dolda ansikten eller masker. Bara SULPHUR AEON som dominerar – samtidigt som text i konvolutet står ut som besvärjelser.
Det är inte helt lätt att få kläm på, och känns som två saker kolliderar. Ett vanligt gäng som bara lirar black metal på fritiden, typ, men samtidigt tar det på fullaste allvar och är dedikerade.
Kanske är det därför skivan funkar till nästan vad som helst? I bilen. Hörlurar. På jobbet. I högtalare. Ensam. Med folk. På dagen likväl som på natten.
Det är, kort och gott, jävligt bra black metal!
Skit bra platta.