Rebellängeln Tipsar: STILLA ”Till Stilla Falla”

Titta noga på bilden.
Insup atmosfären. Känslan.
Kanske var det min bror som allra bäst sammanfattade den i samband med att jag en gång i tiden recenserade STILLA ”Till Stilla Falla”:
Känns som jag kör förbi huset på omslaget lite överallt häromkring, skön
bild. Kanske tillräckligt skön för att jag ska ge dom ett försök, jag
gillar bandnamnet också.
Just så är det. Det där huset finns överallt i Norrlands bakvatten. Ödsliga timrade hus på mer eller mindre övergivna gårdar, dolda i små snöklädda gläntor som öppnar sig i skogen medan man kör efter små landsvägar av sprucken asfalt.
Det där huset spelar roll för musiken som presenteras. Den är ödslig, stämningsfull och född ur ett sådant hus – och det hörs.

STILLA spelar black metal, kan man nog säga, men egentligen borde jag låna beskrivningen av musiken från utmärkta bloggen Hatpastorns Likpredikan, då där återfinns ett synnerligen fullödigt inlägg om just den här skivans förträfflighet (även om man där, obegripligt nog, hade tveksamheter kring just omslaget som jag istället tycker är briljant). 

Istället tänkte jag konstatera hur den här skivan har utvecklat sig för min del.
Jag gav den en betygstrea vid recensionen, man ska villigt erkänna att jag återvänt till den oftare än vad jag trodde. Det som hänt är att detaljer har framträtt på ett nytt sätt för min del.
Numera är det inte bara den övergripande känslan och själva låtarna som griper tag i mig, jag är lika förtjust i hur bandet har lyckats sy ihop P Stilles gitarrspel i form av melodi framgniden i de ljusare strängarterna med hur basslingorna träs i och ur musiken i övrigt. Vidhalls spel på just basen framträder fint i ljudbilden, men förtjänar mer uppmärksamhet än vad jag initialt gav det, och tillför skivans låtar extra nivå.
Sången är knappt sång. Det kan lika gärna benämnas att proklamera, stundtals, då det är ömsom prat, omsöm sång vi talar om – ständigt på svenska. I skivans konvolut har man faktiskt benämnt A Petterssons insats som ”röster” istället för ”sång”, och det är väldigt träffsäkert.

Låtarna då.
De äro 6 till antalet, samtliga ganska långa. Inledande Tidlösa Vindar drivs av en ganska snabb och smittsam gitarrslinga, och är kanske tillsammans med Askormen de som enklast fastnar hos lyssnaren. Allt Är Åter är snygg sak som börjar och slutar i balladkänsla (alltså, inte rent klassisk ballad, utan snarare långsam-episk-blackmetal-ballad), och som grädde på moset får man Aldrig Döden Minnas.., Hinsides Dagen och titelspåret Till Stilla Falla.
Ge det tid.
Dels för att det kan ta ett tag innan skivan som helhet sitter, och dels för att det faktiskt – trots att det bara är 6 låtar – är en hel del musik vi pratar om.
Kan du däremot ge det tid så kommer STILLA att belöna dig rikligt.

Kolla in ”Till Stilla Falla” på Spotify, så kan du också få den där känslan av ödsliga övergivna timrade hus i ett snöigt landskap. Dessutom rekommenderas givetvis efterföljaren, ”Ensamhetens Andar”, men det visste du ju sedan innan...