Rebellängeln Tipsar: SKELETAL REMAINS ”Devouring Mortality”

Hur gillar du ditt kött? 
Färskt? Mörat? Inte alls?
Det här är en musikalisk motsvarighet, och trots att namnet på gruppen – SKELETAL REMAINS – antyder sedan länge nedgrävda och gamla rester så är det här relativt färskt. Släppt i våras, och har du koll på den här bloggen har du sett plattan skymta förbi lite snabbt tidigare. Dags att ändra på det dock och ge den sin beskärda och välförtjänta plats i ljuset. Anledningarna till det är förstås flerfaldiga, men vi kan väl rabbla dem för tydlighets skull. 

1. Det var länge sen vi hade döds som Tips. Sån där riktig bisvärmsriffande mangeldöds. Det är alltså dags.
2. Färsk skiva. Sånt är alltid kul, och dessutom kan undertecknad länka tillbaka till ett sånt inlägg när det är dags att dela ut årets hedersbetygelser.
3. Jag har kommit på mig själv att tipsa folk om just den här plattan. Det är ett säkert tecken.
4. Den blir faktiskt bättre ju högre volym man spelar den på. Speciellt om man har en bra anläggning som ger djupet rättvisa. Den var okej i hörlurar, men den är jävlart fantastisk i riktig stereo och på hög volym. 
5. Omslaget. Det är såklart helt magiskt, och bilderna andas verkligen rätt inställning. Skönt papper i digipacken också av någon anledning. Den ligger perfekt i handen, skumt nog. Och har läckra bilder i utviket.
   
6. Låtarna, såklart.

Antar att vi måste snacka lite mer om anledning 6, eller hur? Blir liksom torftigt annars. Men så här är det: SKELETAL REMAINS är från Kalifornien, detta är deras tredje fullängdare och de spelar dödsmetal som svänger satan. Det riffas, tuggas och manglas å det grövsta, och sjävklart är det inga konstigheter som bjuds. Det som gör att man faktiskt sticker ut från mängden är förmågan att lägga in den där känslan. Du vet, den som gör att du spontant vill headbanga och lira luftgurka lite varstans. Och de där partierna ligger utspridda precis överallt på skivan, som godbitar på ett smörgåsbord. 
Det gör att låtarna är riktigt svängiga och bra. Ripperology, Catastrophic Retribution, Parasitic Horrors, Torture Labyrinth, Mortal Decimation, Reanimating Pathogen… ja, du fattar. Det här är dåliga saker. Allra bäst (eller i alla fall mina favoriter) är titelspåret samt den asmäktiga Grotesque Creation. Addera sen att bandet – en trio bestående av Chris Monroy (gitarr och sång), Adrius Marquez (bas) och Johnny Valles (trummor) – ser halvt dödsmetallutvecklingsstörda ut (på ett bra sätt!) så fattar du.
Då måste kolla in den här skivan.
Det är så sjukt bra. Kött-och-potatis-döds när det är som bäst!