Rebellängeln Tipsar: SINMARA ”Aphotic Womb”

Det händer något på Island – det kokar i black metal-scenen, och ett tips från utmärkta bloggen Bara Metal gör att det verkligen är dags att dra fram den här kolsvarta skapelsen i ljuset. ”Aphotic Womb” från SINMARA (som då förstås är just från Island, det hela skulle ju bli synnerligen tafatt annars…) har jag hållit på ett tag, och egentligen bara väntat på rätt tillfälle att få presentera som tips – och eftersom det nu händer så mycket på den där lilla ön så uppmärksammas det hela i en mycket läsvärd artikel på Grapevine (och kolla bara på omslagsbilden!) där man bland annat kan läsa följande citat: “Some people will say it’s just artistic expression, but I don’t think
you should be allowed to form a black metal band without having been in a
fight or in trouble with the law.”
-Sturla, Svartidauði

“The aim is to be as all-encompassing as possible to achieve a feeling of utter disconnect from the mundane world.”
-Þórir, Sinmara
Helt klart påminner inställningen en del om inställningen som tycks ha funnits i Norge i början av 90-talet, den där ”vi mot dom”-tanken och att allt faktiskt är på allvar. 
Man kan förstås slås av hur få individer det tycks krävas på en begränsad geografisk yta för att vi ska prata om ett ”fenomen”, men det är ju inte första gången (hej Göteborgsdöds!).


Det första citatet är från Svartidauði, vars ”Flesh Cathedral” har varit Tips här på bloggen förrut, och där jag verkligen tycker att känslan i det isländska landskapet speglas i musiken – väglöst, kargt, unikt. Den här veckans gunstlingar är mer traditionella i sitt black metal-uttryck, och faktiskt påminner mig en hel del av angreppssättet om polska Mgła. Man har det där drivet och flytet i stora delar av låtarna som gör att det liksom maler ner sitt motstånd. Om målsättningen är att bli allomfattande för att skapa en känsla totalt isolerad från den mundana och vanliga värld vi lever i så är det dessutom antagligen ett bra tillvägagångssätt.
Inledande Katabasis är en instrumental sak som mest känns som ett långt intro, nästan lite som att se på uppvärmningen innan en stor fight eller match, och den kan man faktiskt hoppa över om man inte vill sätta sig in i allt från start till mål (vilket förstås rekommenderas, det är ju trots allt en helhet bandet vill skapa och då skivan gör sig som bäst tycker jag). Sen kommer de i ett svep, totalt 8 låtar som oftast ligger på rätt behagliga 4-5-6 minuter i längd. Undantagen är Shattered Pillars och Mountains Of Quivering Bones, men det är okej. Främst i den senare krävs det rent av, då låten dels behöver lite tid för att veckla ut sig, och dels ligger som episk avslutsspår och ramar in hela skapelsen.
Personligen får jag nog säga att favoriterna är Vermonious – som känns som en ”hit” i sammanhanget, rätt kort och nästan publikfriande – samt duon Aphotic Womb och Teratoid Crossbreed. Dessa är relativt lättillgängliga låtar som ändå inte kompromissar eller viker ner sig och enbart går den enkla vägen.


Givetvis ska du kolla in SINMARA, och det kan mycket väl fungera som en alldeles utmärkt ingång till ett knippe andra band som verkar köra så det ryker där ute på den lilla ensamma och karga ön i havet. Missa inte att läsa Grapevine-artikeln samtidigt som du brakar av ”Aphotic Womb” inklippt nedan, jag lovar att du inte kommer ångra dig om du gillar black metal!