Rebellängeln Tipsar: SATOR ”Headquake”

Ja, okej – den här skivan hade jag aldrig på en miljon år tänkt ha som Tips egentligen. Det är en slump, mer eller mindre, och resultatet av lite olika sammanträffanden helt enkelt. För det första så var jag sugen på att spela lite av de gamla enkla klassiska låtarna för mina kids och upptäckte då att detta är en skiva som jag tydligen inte rippat från CD till iTunes, och att den därmed inte fanns i min iPod (jo.. jag är old school..). För det andra skedde detta ungefär samtidigt som undertecknad hade bestämt sig för att låta Söndagsbilagorna och Besatt-serien gå i graven – och att hitta en sån här nostalgitung sak i skivhyllan triggade förstås något i såväl hjärta som hjärna då. För det tredje – och kanske inte minst viktigt – så inser jag att det här är en alldeles superväsentlig del av den svenska (hård)rockshistorien som kanske gått framförallt en del av de yngre läsarna förbi. 
”Headquake” kom 1992, och jag kan gissa mig till att du som läser det här antingen har hört namnet SATOR lite svagt men inte har någon relation till det, eller trillar rakt ner i en nostalgibrunn från det ljuva (?) 90-talet eftersom den har en mer eller mindre central plats i dina musikminnen från den tiden. Det hela beror nog på när du är född, tänker jag, för det var liksom svårt att vara tonåring och intresserad av rock och hårdrock i början av 90-talet och INTE få en dos SATOR i öronen!
Den stora hiten på plattan heter I Wanna Go Home, och med den som murbräcka fick den här skivan genomslag i radio. Det är rock med inslag av hårdrock av samma kaliber som danska D-A-D (den här skivan är lika väsentlig som deras ”Riskin’ It All”, du vet den med Laugh’n’a’Half-låten) som gick hem hos såväl de lite tuffare hårdrockarna som de som egentligen var popsnören. För mig gick sen låten på repeat i samband med fredagsstädningen i lumpen ett par år senare, refrängens ”jag vill hem” hade liksom rätt känsla och budskap när veckan var på uppehällningen och man ville därifrån…


SATOR var från Borlänge. Eller är, kanske man ska säga eftersom de spelar lite nu och då fortfarande vad det verkar, och jag såg dem bland annat live på Skelleftefestivalen nåt år, där de bland annat delade scen med Di Leva, CLAWFINGER, RAMONES och Suede, till exempel. Av bandets medlemmar – Hans Gäfvert (keyboard), Micke Olsson (trummor), Kent Norberg (bas, sång) och Chips Kiesbye (gitarr, sång) är det antagligen den sistnämnda som utanför bandets ramar gjort sig störst namn inom musiksverige som aktad producent, men man kan nog faktiskt inte underskatta hur viktiga SATOR varit för den musikaliska utvecklingen i detta avlånga land. De var före HELLACOPTERS. De vann en Grammis redan -92. 
Och låtarna.
När jag nu – den här sammanträffandets dag – la skivan i spelaren så hade jag inte hört den på bra många år. i sin helhet gissar jag att det var minst 10 år sen, om inte längre, men det spelade liksom ingen roll…. allt bara satt där. I stort sett. Riffen, texterna.. som om de var ingraverade någonstans i själen så kunde jag förstås sjunga med i varenda låt, nynna med i varenda riff, vers, refräng. Barnen kollade förstås lite konstigt på mig, men det var det värt – jag var i alla fall salig. Och en aning överraskad, för jag hade glömt att i stort sett varenda låt började med en sampling, trots att jag faktiskt mindes nästan varenda en av dem när skivan kom igång. Märkligt.
Det som var mest märkligt kanske ändå var att smaken faktiskt ändrat sig lite. 
Jag minns att när det begav sig så var nämna I Wanna Go Home en av mina absoluta favoriter, tillsammans med Slug It Out och I’d Rather Drink Than Talk (refrängen!), och även om det fortfarande är bra och klassiska så håller de inte riktigt samma lyster längre. I Wanna Go Home kunde gå lite snabbare, Slug It Out är väl simpel… medan Skyscraper är en kanonlåt som jag inte uppskattade riktigt då, på den tiden?
Det är också tydligt att det här är en skiva som producerats långt innan detta ”loudness war” kulminerat, man får krana på rejält om man ska ha samma ljudvolym som med en nyare skiva, och produktionen är förstås en aning daterad när man spelar skivan i ”modern tid”.
Det gör det förstås ännu mer imponerande, för… baske mig om inte ”Headquake” är rent av fantastisk fortfarande.
Kanske är det nostalgin och alla minnen – det här var alltså runt den tiden jag skaffade körkort och min första bil, gick ut gymnasiet, började jobba… – som lägger ett härligt skimmer över skivan, men jag kan inte värja mig.
We’re Right, You’re Wrong. Bound To Be Good. Heyday. No Time, Tomorrow. Turnpike. Someone Got Shot. 
”Headquake” är helt enkelt smockfull med dunderbra rock’n’roll som siktar mot hjärtat!