Rebellängeln Tipsar: RUBY THE HATCHET ”Valley Of The Snake”

Ett par saker slår en omedelbart när man laddar på den här dunderplattan med RUBY THE HATCHET från 2015.

1. Omslaget. Så jävla snyggt och subtilt infällt med kobramanteln och huvudet i slutet av dalen så att floden ser ut som en ormkropp – och så heter skivan ”Valley Of The Snake”. Pluspoäng från alla skivnördar i världen!
2. Det är genomarbetat. 6 låtar, där bandet skrivit och spelat in dem under 2013 och 2014 säger en hel del om noggrannheten i låtsnickeriet. Här finns inga delar som hamnat på fel plats.
3. Sången. Det är ju något speciellt med kvinnliga vokalister när de träffar rätt till lite sådär ”fuzzy” hårdrock, och det här gör just det. Träffar rätt. Jillian Taylors röst är som klippt och skuren för bandets ”psychic heavy rock’n’doom”-stil på musiken.

Som du förstår är det här en skiva som Rebellängeln blev mycket lycklig av att hitta, och som rullat av och till i rätt många omgångar. Redan tidigt i processen bestämde jag mig för att skriva ett Tips om dem, men det ska erkännas att texten inte kom till förrän flera månader av samkväm med plattan. Inte för att det gör något, men det ligger också till grund för hur hela texten inleds: jag var liksom tvungen att påminna mig själv om hur det var när jag la rabarber på plattan första gången!

”Valley Of The Snake” startar löjligt bra med duon Heavy Blanket och Vast Acid. Det är dubbla svängiga rocklåtar som jag tycker sammanfattar de här jänkarna på allra bästa sätt. Det är i skärningspunkten mellan rock, hårdrock, doom och psychedelica, och det svänger som satan i min mening. Efterföljande Tomorrow Never Comes är bra den med, men då ligger tyngdpunkten på doom, och det blir i mina öron inte riktigt lika fantastiskt. men vad gör väl det? Skivan som helthet är som du förstår en dunderplatta, och varvar just den där lite släpigare, flummigare doom-tyngden med hårt sväng. Demons… The Unholy Behemoth.. det avslutande titelspåret… allt är bra. Pendlar mellan ”bra” och ”mycket bra”.
Och snyggt levererat hela vägen.
Bandet består av tidigare nämnda vokalisten Jillian Taylor, Johhny Scarps på gitarr, Lake Muir på bas, Owen Stewart på trummor och Sean Hur på klaviatur, och man har varit i farten sen 2011.  ”Valley Of The Snake” är bandets andra fullängdsgiv om jag läst rätt. Det är inte säkert, för bandet gödslar inte med digital information om sig själva bortom Facebook.
Och sånt kan man ju gilla.
Även den fysiska utgåvan jag har av ”Valley Of The Snake” är sådär skönt anorektisk. Digipack, men ingen booklet. En sida. Inget tjafs. 
Det är musiken och det fantastiska omslaget som får tala.
Och det funkar ju alldeles utmärkt i det här fallet…!