Rebellängeln Tipsar: RAM ”Forced Entry”

”Forced Entry” är RAMs debutplatta, och den kom 2005. Jag köpte den ganska precis när den släpptes, främst av två anledningar: dels hade jag läst en recension som utlovade klassisk kompromisslös heavy metal av högsta klass, och dels tyckte jag att omslaget var snyggt i all sin enkelhet.
Och det konstiga är att jag inte alls gillade plattan.
Efter första varvet var jag gruvligt besviken rent av, trots att skivan levererar exakt det man tror att den ska göra med de två premisserna: snabb, hård och klassisk heavy metal utan kompromisser som ser u på pricken som omslaget utlovar (inget omslag som luras här inte!).
Fattar egentligen inte varför, men resultatet blev att den här skivan fick liksom ligga i träda i flera år innan jag plockade upp den.
Och gissa vad?
Den är ju skitbra.
Den leverar – håll i dig nu – klassisk, hård, driven och kompromisslös heavy metal.
Fortfarande.

Ärligt talat, jag vet faktiskt inte vad som hände, för det finns inget med skivan som liksom sticker ut och som skulle kunna göra att jag inte gillade den första gången. Hjärnspöken kanske, och man får väl tänka bättre sent än aldrig. De senaste åren har jag fattat grejen ändå, så man får vara nöjd med det.

RAM består här av Harry Granroth och Daniel Johansson på gitarr, Oscar Carlquist på sång (han har en stil som ibland påminner om Rob Halfords sätt att närma sig sången, och har rätt gäll röst överlag men det passar väldigt bra till musiken så det var verkligen inte det som gjorde att jag inte gillade plattan vid den där första kontakten), Leif Larsson på bas och Morgan Pettersson på trummor. Helt vanliga svenne-banan-namn alltså, och det går lite på tvärsen med hur hårt det här bandet kör. Insidan av skivkonvolutet pryds av texterna på ena sidan och en lång rödsvart ”Children Of The Corn”-målning som ger en härlig skräckfilmsinramning till låtar med namn som The Beast Within, Sudden Impact (där jag nog tycker att det låter lite som om RAM tolkar en gammal hederlig SAXON-låt på sitt eget sätt), Machine Invaders eller Sea Of Skulls. Totalt 10 låtar, där endast avslutande Burning Scars är lite lugnare och mer finstämd – resten är det full gas som gäller.
Bäst är i mitt tycke titelspåret samt Breaking Through, men det här är en skiva som vinner på sin helhet.
När man väl fattar då, tydligen.

Bra ljud för den här typen av musik, starka låtar och skön övertygelse gör att texten på insidan av plattan känns helt rätt: ”…this God of destruction, will raze with perfection. It’s breaking in, breaching the walls…”
Just så. 
Det känns ibland nästan som om det är jävulsdyrkan förklädd i fårakläderna klassisk hårdrock. Just ordet kompromisslöst är passande.
Och bra.
Det här är jävligt bra!

Kolla in själv.