Det här Tipset må se en aning oseriöst ut om man bara tittar på omslaget på PURPLE och deras debut ”(409)”, men det är precis tvärtom.
Det är dödligt allvarligt, och det beror egentligen inte på musiken.
Det beror istället på attityden.
Låt oss börja med ett statement, och ett konstaterande: jag gillar musik som allvar, och har extremt svårt för motsatsen. jag ogillar ”produkter” av en låtföfrattare, och kan få direkt allergiska utslag av funktioner som Melodifestivalen. Pojkband som satts ihop av skivbolag eller management får mig att vilja skära mig själv eller dem (helst dem, om jag ska vara ärlig), och jag blir genuint förbannad på gemene man smak eftersom det är så otroligt meningslöst.
Det finns inget hjärta i det, ingen själ.
Låt oss hiss-musika oss till döds tillsammans med Darin, Isaksson och allt vad de heter.
Jag gillar däremot när musiken och känslorna är äkta.
När det märks.
En finnig satanist från Norges inland som väser ut sin övertygelse eller en riktig gangstarappare från de dåliga delarna av New York vinner alla gånger över de skivbolagsprodukter som till 95% dominerar radiovågorna. I alla fall i min bok.
Och där kommer PURPLE in.
Den här trion är knappast den mest musikaliskt komplexa eller fulländade enhet du har hört, och trots att trummisen/sångerskan Hanna Brewer gärna uppträder i BH så är de så långt från sell-out så det finns inte.
Här är det kärleken till musiken (och, i ärlighetens namn,. kanske ocks spriten) som står i fokus, och man närmar sig det hela med samma attityd som ett punkband.
Med sig har hon Taylor Busby och Tyler ”Smitty” Smith, och tillsammans piskar de fram korta men energifulla spår.
Wallflower, Double Nickels, Leche Loco… listan kan göras lång. 10 spår lång, för att vara exakt, eftersom skivan innehåller varken mer eller mindre antal låtar.
”(409)” har prisats i Classic Rock, vilket faktiskt är en aning oväntat.
Den är nämligen en aning för ostyrig, för obändig, för uppkäftig för att vara en skiva som älskas av en så pass gammaldags tidning som Classic Rock, men antagligen påminner PURPLE dem om hur det en gång var.
När även de mest stofila och stela jävlarna var unga och bara sket i allt och älskade upprorisk och bra musik.
Det är i alla fall det man påminner mig om.
Totalt innehåller skivan som sagt 10 spår. Bäst är… ja, vad fan är egentligen bäst?
Kanske New Born, eftersom den känns lite seriös? Eller Liquor som ligger just innan och får just New Born att kännas seriös?
Det går nog egentligen inte att säga.
Det man däremot vet – det är at en skiva som låter precis som omslaget ser ut – en galen halvnaken full brud som med yxa håller på att demolera en van där resten av bandet ser puckade och coola ut – är värd att kolla närmare på.
Att det dessutom kommer direkt från hjärtat, så långt från tillverkad och tillrättalagd produkt som det bara är möjligt skadar ju inte heller direkt.
Rebellängelns Tips om PURPLE ”(409)” kommer från hjärtat snarare än hjärnan!