Kolla på det här omslaget. Bandets logga, den svartvita och sugestiva bilden som visar en soldat med någon form av dödskalle istället för vanligt ansikte i mitten. Några gissningar på hur det bandet låter? Genre? Fler ledtrådar? Okej. Tyskland. Det här bandet är från Tyskland.
Precis.
Den här veckan ska Rebellängeln Tipsar snacka thrash metal, och när vi snakcar sådan från Tyskland så vet ni: är det likt KREATOR så är det bra! PESSIMIST från Weil-am-Rhein (på gränsen mellan Tyskland, Schweiz och Frankrike) är ett sådant band, och deras tredje fullängdare från tidigare detta år hamnade i mina öron efter ett tips från Diamond – en av bloggens långvariga läsare. Ni som vet, ni vet: när Diamond ger ett tips gör man bäst i att lyssna, så även denna gång!
Det var ju ett tag sen vi hade just thrash som Veckans Tips, så att vi kör lite smutsig tysk-thrash med höga ambitoiner känns extra bra. Plattan öppnar med Landsknecht, en ganska straight forward och ösig låt som givetvis vinner lite good will på att titeln är på tyska. Det känns liksom äkta och old school, trots att det kanske är ett enkelt knep. Produktionen är rakbladsvass, det är mindre fokus på djup och mer på skarpa gitarrer som sig bör. Sen rullar PESSIMIST ut en bombmatta av ösiga och fina headbangers: Roaring Thunder, Kill & Become, The King Of Slaughter, Agony, Death Awaits. Det är ösigt så det stänker om det, och man kapitulerar snabbt, Michael ”TZ” Schweizer har det där raspiga klippet i rösten när det behövs, och det lite episka ”Mille”-skriket när det är rätt. Eric Tobian och Murphy Lange bänder gitarrsträngar så det står härliga till. Jan Hagin (trummor) och Samuel Maier (bas) smiskar upp ett hetsigt tempo. Och ändå är det i det långdragna och episka som PESSIMIST är som bäst.
Holdout är i sig en riktigt bra låt, och ett värdigt titelspår. Det är inte varje platta där just titelspåret är fanbäraren och bästa låten, men så är det här. Lägg sedan till avslutande 7:28 som nästan behöver 11 minuter på sig för att klinga ut så har du bandet i sina absolut starkaste stunder. Thrash när det är på gränsen till inte thrash – utan att släppa kontakten med sitt tyska jag. Melodiskt och hårt på samma gång. Det är PESSIMIST!