Möjligen är det något du inte känner till, men Rebellängeln skriver en del (framförallt recensioner) även på siten WeRock, och där rullar en följetång vid namn ”Hot or Not”. Kärnan av skribenter väljer då varsin aktuell låt, varpå de andra efter ca en veckans inlyssning får ge sitt omdöme. Är det en het låt, eller motsatsen? Serien producerar ett inlägg i månaden, och senast hade Rebellängeln en låt med NIXA som sin representant, närmare bestämt Ambrosia.
Jag älskar mina kollegor på WeRock, och vi är oftast underbart spretiga i våra åsikter, men den här gången är de rent av ute och far i periferein av vad som är okej. Martin, herr chefredaktör undrar när det ska lyfta egentligen medan Fredrik tycker att det är lite av ett ”meh”. Amelies nyfikenhet väcks i alla fall, men det är inte heller stående ovationer som utfärdas direkt.
Låt mig säga detta: De. Har. Fel. NIXA och deras ”Opus Tierra” bjuder på en mycket fin och härlig inre upplevelse, där alllt egenltligen kan sammanfattas med en resa.
Det är inte målet, det är färden i sig.
Det är själva lyftet i låtarna, när man tillåter sig att sväva med gitarrslingan, som är hemligheten.
NIXA gör på ”Opus Tierra” musik som påminner om PALLBEARER lika mycket som exempelvis KHEMMIS. Det är episk, slingdriven doom, det är tunga känslor.
Sången är bra, och man kan liksom luras att detta är ett svenskt band när man ser att just vokalistan är valentin Mellström (japp, samme man som sköter sånginsatsen i DEATH WOLF!), men så är inte fallet. Florida, USA, är hemvist för bandet då Raul Valentine (gitarr och bas) samt Mike Rodriguez (trummor) har sin hemvist där.
NIXAoch ”Opus Tierra” då.
Det är totalt 7 spår, inte ens 40 minuter och väldigt uppfriskande med sån här klassisk ”doom” som normalt har långa lååååånga låtar att vara relativt distinkt utan att tappa den där skäna lite svävande känslan. Inledande titelspåret, andraspåret Seed och titdagare nämnda Ambrosia säkrar en fantastisk start, men man måste även nämna låtar som House Of Serpents, The Mound och avslutande The Seer. Helheten imponerar.
Ändå – man får förstå kollegorna på WeRock.
Det här passar kanske inte alla, även om det borde göra det.
Det går kanske lite sakta för den som älskar snabbare heavy metal.
Det är kanske får mycket känsla och spelar för mycket på nerver för att tilltala den som älskar rättfram döds.
Men lålter du den här skivan få lite utrymme så kommer den att betala tillbaka. Storligen. NIXA har nämligen träffat helt rätt med ”Opus Tierra”, och personligen älskar jag den där känslan av att riffen och slingorna låter själen andas.
Underbart.