Rebellängeln Tipsar: NINE ”Lights Out”

Varje år så innebär november en speciell tid här för Rebellängeln. Det är Tipsen som tar en lite annorlunda vändning, och antar temat ”mörker, kyla och den musikaliska motsvarigheten till det som är Svarta november här i Sverige”.
I praktiken betyder det att de skivor som får synas lite extra är skivor som har en svärta i musiken och som passar alldeles särdeles bra till just denna speciella årstid som vi genomlider här uppe i det kalla nord. Det är en blandning av sludge, black metal, post-rock eller annan subgenre som av en eller annan anledning kvalificerar sig som månadens soundtrack.
Detta har fortgått i stort sen starten av Metalbloggen för dryga fem år sen, och förutom alla Veckans Tips som publicerats här (du får leta lite i det arkivet för att hitta novemberalstren) så har en kortare serie även publicerats på Tune Of The Day, under flaggen ”The Rebel Angel Ramblings”.
Nu är vi alltså där igen, året är 2014 – och vad passar väl bättre än att äntra detta musikaliska symboliska mörker med en skiva som döpts så passande som….”Lights Out”?

Just det.
Knappast något, för det är väl i stort sett det som november handlar om i Sverige.
Mörkret. Det påtagliga, påträngande.
I det här fallet är det Linköpingska NINE som står för soundtracket, och förutom att skivans titel förkunnar att nu tar ljuset slut så är musiken helt perfekt för just inledningen av en räcka svarta skivor som tips.
Detta är inte beckmörkt på samma sätt som jag kan uppleva att en del black metal är, men det är ett utmärkt sätt att sakta gå från ljuset in i mörkret. ”Lights Out”, helt enkelt.
Bandet bjuder på sjukt svängig svart rock på den här skivan, och den fick – om jag förstår det rätt, jag har upptäckt den först i efterhand – en hel del framgångar när den kom 2001.
Utgiven av Burning Heart så känns det inte sällan som om detta är MILLENCOLLINs elaka och skitiga kusin, baserat på att det sväng man piskar fram i spår som Co-Exist, The Evil Eye, Carnage (som medverkade i filmen ”Jalla Jalla”, om man får tro Wikipedia…det mins jag då inte själv) och …And The Wolves Want More och den rent ut sagt förbannade ilskna nerv som hela tiden vibrerar genom låtarna.

Allra bäst tycker jag att det är i början, där man häver ur sig såna fantastiska allsångsdängor som exempelvis Time Has Come, Anaemic, No Heroes och Killing Time där man inte bara lyckas låta förbannade utan samtidigt göra det med sån finess att man vill vara förbannad tillsammans med dem.
Det är fascinerande gjort, att lyckas med det.
NINE består på den här skivan av Johan Lindqvist på sång, Benjamin Vallé på gitarr, Tor Castensson på trummor och Oskar Eriksson på bas, och även om det samlade resultatet är otroligt svängigt och tajt så är det för mig Lindqvists sång som ger själva svärtan.
Han låtar arg och panikslagen på samma gång, utan att för en enda sekund släppa kvalitén i framförandet. Som Lemmy men med vokala kunskaper, typ.
Så.
Svängig, smutsig, hård och svart rock’n’roll.
Det är väl en bra och passande början på svarta november?
NINE ”Lights Out” släcker ljuset!