Jänkarna i KILL DEVIL HILL har släppt två plattor – och egentligen är det nog inte denna första självbetitlade som är den bästa av dem två om man ska se på mognad, jämnhet och låtmaterial överlag. Jag skulle nog – under tvång – välja uppföljaren ”Revolution Rise” från 2013 som aningen starkare, men det är inte den som blir Tipset, och det kan enklast sägas bero på tre saker:
1) Det var med den självbetitlade skivan jag ”upptäckte” dem, och jag är alltid svag för den skivan som är första kontakten med ett bra band
2) På den här skivan spelar Vinny Appice trummor, för att sedan lämna bandet. Jag gillar Vinny Appice.
3) Låten Up In Flames. Den är helt enkelt fantastisk, och gör att jag vill vörja snusa igen – jag kan liksom inte tänka mig mycket bättre än att peta in en rejäl prilla Ettan och lägga mig på soffan och bara drömma mig bort…
Det sistnämnda kommer inte att hända. Det är 10 år sen jag slutade snusa (en hockeyklubba i ansiktet omöjliggjorde det svarta rusmedlet under en vecka, och det i kombination med skilsmässa och därigenom starka funderingar om självbild blev början till slutet på det beroendet), men jag kan ändå känna suget.
Den där sköna känslan.
Nå, som du förstår framkallar just den här skivan helt enkelt väldigt djupt liggande och fantastiska känslor.
Och faktumet att undertecknad kanske håller efterföljaren som snäppet bättre (framförallt som skiva betraktat kanske, den är jämnare) innebär verkligen inte att detta är en svag skiva för övrigt magiska Up In Flames
Tvärtom.
Detta är en toppenskiva.
Låtarna är bra, och samspelet mellan basisten Rex Brown (ex PANTERA) och Vinny Appice är inget annat än magiskt. Lyssna på spår som Gates Of Hell, Rise From The Shadows eller Strange så får du bra exempel på hur det funkar – det är distinkt, organiskt, varmt och fläskttungt. Och det låter helt fantastiskt i min stereo hemma.
Vill du att det ska svänga mer så spelar du War Machine, Voodoo Doll eller Old Man, men hur du än gör så kommer du inte undan det faktumet att detta är riktigt bra.
Totalt får man 12 låtar där Mark Zavons gitarr svänger som katten men ändå är det minst intressanta i bandet, eftersom han konkurrerar med just Brown och Appice i rytmsektionen, samt Dewey Bragg på sång. Den sista har den där rätta desperationen i rösten, den som påminner om ALICE IN CHAINS Layne Staley och som ger alla sånger en känsla av att vara den viktigaste låten på jorden.
Och sånt gillas ju, speciellt när det kommer ihop med en sån topplåt som just ”Up In Flames”, skivans bästa spår och en riktig levnadskamrat.
Du hittar KILL DEVIL HILL och deras självbetitlade första skiva på Spotify. Du hittar också efterföljaren ”Revolution Rise”. Du vill inte missa någon av dem, men det kanske kan tas som ett tecken på att det verkligen är rätt platta som får stå som Tips?