Tipset denna gång är en riktig 80-talspastisch. Glenn Hughes och Pat Thrall och deras självbetitlade samarbete kom 1982, och såväl ljudbilden som låtmaterialet låter så daterat att den som blundar och låter fantasin flöda kan se guppande axelvaddar och svajande touperat 80-tals-hårdrockshår.
Typ alla klyschor du kan tänka dig känns sanna på den här skivan, och…
….det är alldeles underbart, för mitt i det som så här i efterhand kan kännas lite ostigt så finns såväl en ärlighet som en spelglädje som lyser som en fyrbåk genom hela skivan.
Plattan släpptes remastrad av alerta Rock Candy Records under 2007, och det innebär att det finns en bra chans för en helt ny publik att ta del av detta material.
För det är det värt.
Pat Thrall var gitarristen som bland annat lirade gura i PAT TRAVERS BAND, och som efter detta samarbete med herr Hughes kom att figurera i akter som ASIA och MEAT LOAF. Jag hade även lite solomaterial på kassett när jag var yngre, men aldrig slog han så stoert eller passade så bra in någonstans som i detta sammanhang. Även meriterade Glenn Hughes har flera gånger i efterhand sagt att just skivan med Pat Thrall verkar ha något speciellt, då den efterfrågas påtagligt ofta jämfört med stora delar av hans andra diskografi.
Hughes hanterade bas och sång – som vanligt – och Thrall gitarrplinkandet. Till sin hjälp hade de också Peter Schless på keyboard (vars bidrag är väsentligt för låtstrukturen och ljudbilden), samt en trio trummisar (Gary Ferguson, Frankie Banali och Gary Mallaber).
Detta är dock, helt klart, en platta där de två namngivande karaktärerna är huvudfigurer.
Såväl gitarrspelet som sången är bra, och framförallt i god maskopi med varandra.
Skivan öppnar med I Got Your Number, en relativt banal sak som ändå visar goda intentioner, innan man slänger ur sig ett dunderspår som The Look In Your Eye, en låt som man med lätthet skulle kunna köra nedcabbat mot solnedgångens evighet till. En sådan vers, svänget, och sedan refrängen som man vet är en fullträff redan första gången man hör den, vill jag påstå. 80-tal eller inte.
Över skivans ordinarie 9 spår får man sedan hela konstverket. TRAPEZE’s originallåt Coast To Coast låter finfin i den här versionen, Muscle And Blood har attityden och Hold Out Your Life kvalitén (om än kanske inte den snyggaste titeln.. vad fan menas, liksom?). Överlag är det gubbmysigt så det förslår, prick hela tiden, och det är på något sätt den soniska motsvarigheten av en så kallad ”feelgood-.film”. Man mår hel enkelt förbaskat bra av att spela HUGHES/THRALL.
Kan du så rekommenderar jag att du försöker lägga vantarna på den remastrade versionen, om inte annat för versionen av Still The Night som sedan skulle komma att bära PHENOMENAs självbetitlade debut. Jag kan inte bestämma mig vilken version som är bäst egentligen, och det säger ju en del då den låten är en av de riktigt stora…
Så.
Tipset den här gången handlar rätt mycket om att se till att en pärla inte glider in i glömska. Det är den alldeles för bra för, och den förtjänar stor publik trots att det nu är ett par år över 30 sedan den kom ut. HUGHES/THRALL!