Den här skivan dök upp i mitt flöde i samband med Decibel Magazines temanummer om de 50 bästa thrashplattorna som presterats genom tiderna. (Du hittar allt i Söndagsbilagan som dessutom kollar på listorna för döds och doom metalplattor från samma tidning). Den ligger placerad som nummer fem (!), dvs just efter storheter som ”Reign In Blood”, ”Ride The Lightning” och ”Master Of Puppets”. Nummer 5 genom tiderna, det sätter en del förväntningar det, och låt oss börja med att konstatera en sak: det är den inte värd.
Nummer 5 innebär att den ska spöa en hel massa klassiska album, och riktigt så högt når den inte (”Rust In Piece”… ””Bonded By Blood”… vad som helst av TESTAMENT, DEATH ANGEL eller KREATOR… listan på konkurrenter är lång och mördande vass).
Låt oss konstatera en annan sak: ”Mind Wars” är en riktigt bra platta där det mer eller mindre regnar läckra och effektiva riff – och det räcker bra långt det med!
Eftersom skivan är från -88 och släppt på Under One Flag så kan man konstatera att det är typ motsatsen till loudness war som gäller, man får tvärtom vrida på volymen en hel del för att få sig en skrapa. Det påverkar förstås ljudbilden, det är inte mixat för att man ska spela på riktigt hög volym och blir en aning skramligt när man gör så. För det gör man. Den här skivan inbjuder till ännu ett vrid till höger på volymratten, om och om igen. När du vant dig vid ljudbilden så får du 8 spår med namn som Judas Reward, Debt Of Pain (inledningsriffet på den låten… gosse, vilken hit! Den skrevs dessutom ursprungligen för AGENT STEEL med annan text och titeln Back To Reign om man får tro The Metal Archives), Damned By Judges (med ett långt samplat ocg ganska läckert intro) eller Christian Resistance. Bästa spåret heter Do Unto Others, och den bjuder på nästan thrash-rapmetal-snabb sång i versen samt en brottar och effektivt snygg refräng. Även långa och sammansatta A Fool’s Gold/Terminal Humour/Mind Wars är riktigt bra, och man kan ganska snabbt förstå att det här är en riktig pärla.
HOLY TERROR är jänkare, och ”Mind Wars” deras tredje platta. Bandet bestod då av Keith Deen på sång (R.I.P 2012), Kurt Kilfelt och Mike Alvord på gitarr, Floyd Flanary på bas och Joe Mitchell på trummor, och förstår jag saken rätt finns den här plattan återutgiven i ett par varv. Hittar du en sån ska du absolut slå till, för även om jag personligen inte håller håller den Topp 5 genom alla tiders thrashplattor (kom igen, du hör ju… ) så är det en läcker, lagom hård och melodiös platta utan svaga spår. Och med snyggt levererat genomförande.
Knappa 40 minuter bra jävla musik, som kanske är gammal klassisk påminnelse för dig, eller en helt ny erfarenhet.
En pärla, helt enkelt!