Rebellängeln Tipsar: HEATHEN ”Breaking The Silence”

Okej, när man säger ”Breaking The Silence” i hårdrockssammanhang så gissar jag att de flesta liksom jag tänker på låten från  QUEENSRYCHEs dunderplatta ”Operation: Mindcrime”. Hand upp alla som spontant tänker på Bay Area-thrasharna HEATHEN och deras debutplatta?

Kanske har du koll på dem, kanske inte, men alldeles oavsett så är det en alldeles utmärkt platta att ha som Tips. Antingen är den helt ny för dig (och gosse, då har du en riktig fest framför dig om du gillar thrash av just Bay Area-snitt!), eller så har du koll på dem och då får du antagligen riktigt sköna nostalgivibbar som kittlar dig.
HEATHEN gick igång 1984, och den demo som kom 1986 utgör i stora delar grunden på debutskivan som kom 1987. Bandet har på debuten med en cover av FREEs dunderhit Set Me Free, vilken fick en del speltid när det begav sig (kanske minns du den från Headbangers Ball?), men det är lätt den tråkigaste låten på skivan. 
Jag tycker inte den passar in för fem öre, då resten av plattan är melodisk thrash där bandet framgångsrikt blandar klassisk Bay-riff med någon form av.. ja.. klassisk 80-talshårdrock.
Bandet grundades av Lee Altus (gitarr) och Carl Sacco (trummor, som för övrigt kom från METAL CHURCH), och de har här med sig Doug Piercy (gitarr), Mike Jazstremski (bas) och Dave Godfrey (sång), och i ursprung så har skivan åtta låtar, fyra på varje sida om vinylen.
CD-utgåvan fick Heathen som bonusspår, och du kan dessutom köpa en återutgåva (från Century Media, medan originalet kom på Combat Records) som har hela demon första demon ”Pray For Death” som bonusmaterial. Det är den versionen jag har, men eftersom ljudbilden och produktionen är så mycket bättre på den ”riktiga” skivan än på demon och det är samma låtar så lyssnar jag bara på de första nio.
Men det räcker ju.
Det är nämligen nio jävligt bra spår. Eller, åtta då, om man räknar bort nämnda Set Me Free.
Inledningen är knäckande bra, då man radar upp Death By Hanging, Goblin’s Blade och Open The Grave efter varandra. Det är tre ruggigt starka låtar, framförallt de två sistnämnda. Bland de övriga låtarna kan man räkna in inte bara ett utan två titelspår eftersom bandet presenterar såväl Heathen som Breaking The Silence tillsammans med Save The Skull och Worlds End. Idel bra låtar, och jag gillar att bandet håller sig från att göra någon renodlad sån där klassisk thrashballad som kan återfinnas på skivor från den här tiden. Istället luras man ibland med lite initialt plock en halvminut eller så innan man släpper lös vassa riff, vilket enbart ger en skön variation.
För mig är HEATHEN funnits i periferin rätt länge, men jag har egentligen inte lyssnat aktivt på en hel skiva med dem förrän jag köpte den här återutgåvan, antagligen för att jag helt enkelt inte föll pladask för just Set Me Free-covern… men jäsiken vad det har ändrats.
”Breaking The Slience” är helt enkelt en skitbra thrashplatta från fordom, där samtliga låtar är jävligt bra.

HEATHEN gick i malpåse i början av 90-talet, men har på andra sidan millennieskiftet återkommit ur dvalan och försöker i alla fall hålla lite styrfart. Jag vet inte om det är så mycket att bry sig om, i vanlig ordning gissar jag att det publiken vill höra är de gamla örhängena. Alltså de här låtarna, till stor del.

Är HEATHEN ”Breaking The Silence” ny för dig?
Nostalgi och ett tag sen du lyssnade på?
Spelar ingen roll.
Plattan är ruggigt bra, och förtjänar verkligen den här platsen i ljuset!