Jag brukar säga att jag älskar ishockey. Det är egentligen inte sant. Jag har ett stort intresse för ishockey, jag läser och tittar regelbundet på det och försöker hänga med i landskamper, NHL och allehanda ligor och förändringar – men jag älskar inte ishockey. Älskar är ett starkt ord. Jag har däremot ett passionerat kärleksförhållande till ishockeylaget Skellefteå AIK. Det kan nog liknas vid att älska ett lag. Lite som att man kan gillar hårdrock generellt men det är egentligen SLAYER man brinner för på riktigt, om man ska vara helt ärlig.
Och det är ju fint så.
En av de saker som det här smått osunda förhållningssättet innebär är att när laget spelar bra så mår jag bra. När laget spelar kasst så slår det på mig på samma sätt. Helt ologiskt och irrelevant egentligen, men min glädjelkurva tycks intimt sammankopplad med hur just det här laget spelar.
Och rätt ofta blir det ju ändå så att de spelar dåligt. Illa. Kasst. Helt jävla huvudet-under-armen-dåligt, detta till trots att de numera i modern tid faktiskt är ett riktigt vinnarlag (jag vet, jag har ändå sett dem förlora i nästan alla små skithallar runt om i 08-området med stor omnejd – typ ner till Småland – under de mörka åren, men då var ju tillståndet mer konstant mörker…). När de där matcherna kommer (stryk mot ett rätt kasst Malmö hemma, 0 mål framåt men 4 i baken exempelvis…) så får det till effekt att undertecknad blir vad som kan kallas för.. skogstokig. Ni vet sådär så att man vill slå besinningslöst på saker hemma, soffkuddar, möbler, vad som helst. Sådär att man ligger och vibrerar av ilska så täcket hoppar hela natten. Sådär att man nästan går sönder när man tränar dagen efter helt eftersom kroppen är helt sprängfylld med ilska som bara måste ut.
Hälsosamt?
Nä… 🙂
Som tur blir det kanske inte varje gång de förlorar som den här effekten kommer, det är väl när dagarna i övrigt varit en aning utmanande och frustrerande.
Men jag har sådana kvällar och nätter, helt klart.
Det här är min ”go to”-platta när de där tillfällena kommer.
HATE ETERNAL och deras ”I. Monarch” är nog egentligen lite för hård för mig om jag ska vara ärlig, men i just de här sammanhangen är den alldeles alldeles perfekt.
Det brakar liksom loss med en gång. Two Demons och Behold Judas inleder skivan, och dte är precis så där furiöst som det behöver vara för att ilskan ska kunna kanaliseras rätt. Erik Rutan (du vet, han från MORBID ANGEL) lirar gura och vrålar som en best från undervärlden, och tillsammans med kompisarna Randy Piro (bas) och Derek Roddy (trummor) smiskar de alla tekniska dödsmetallarslen som finns. Det är avancerat, men lik förbannat stenhårt mangel.
Över skivans gång får man visserligen lite skönspel – tungsvänget i To Know Your Enemies eller riffandet i titelspåret till exempel – men överlag är det lite som att kasta sig rakt ut i ett par tistelbuskar.
Rivigt.
Taggigt.
Så man blöder.
Konstigt nog är det så att man över tid hittar detaljer i all kakafoni. Inser att det är ett stycke otrolig musikalisk prestation som serveras, och att spår som The Plague Of Humanity och Sons Of Darkness är en ren uppvisning i hur man trakterar instrument.
Kanske kanske är det också så att det är i slutet av skivan som i alla fall jag är mottaglig för det. Det kanske är då ilskan lagt sig en aning så att jag faktiskt hör mer än jag känner.
”I, Monarch”, från 2005. HATE ETERNALs tredje platta, är en bra skiva att slita fram när det behövs. Det har verkligen förmågan att låta en släppa lös alla aggressioner samtidigt som slutresultatet blir en form av vördnad över såväl skickligheten i framförandet som låtarnas kvalitet.
Se där ett värdigt Tips – som jag helst slipper om mitt lag spelar bra…
Sist men inte minst – det finns tydligen motståndare som är värdiga respekt ändå. Som HV71’s Erik Christensen. Inte för att jag gillar honom som spelare, men han har ju bra musiksmak enligt den här artikeln…