Rebellängeln Tipsar: HARLOTT ”Proliferation”

Det här är så bra att jag får bromsspår i kalsongerna.

Orden är inte mina, men de skulle de ha kunnat vara. Kompisen Per hade nämligen smugit med den här godbiten ett tag för att sedan avtäcka den i samband med Hårdrockskväll 2016, och gosse – det här är en thrashsmocka som verkligen skulle varit med på Årsbästalistan!
Det regnar guldkantade thrash-riff från en blodröd himmel, strösslas med blixtrande solon och matas kaggar som om det inte fanns någon morgondag. Sången låter som om du kört Tom Araya (SLAYER), Mille Petrozza (KREATOR) och Dave Mustaine (MEGADETH) i en blender – vilket förstås låter både stört och rätt kasst när man säger det så, men jag lovar, det funkar skitbra.
Jag premiärlyssnade på plattan i sin helhet i bilen, och det var väl sådär smart. Å ena sidan: morgontrafiken i Stockholm är ju inte direkt någon grogrund för välmående till att nbörja med, och att toppa det med fullständigt ursinne i sonisk form är väl inte direkt receptet för en harmonisk start på dagen… Å andra sidan: jag har svårt att tänka mig bättre sällskap på denna världens längsta parkeringsplats, och det faktum att jag flera gånger kom på mig själv med att gilla att restiden var så lång att jag hann med att lyssna på alla låtar två gånger säger ju en hel del.

HARLOTT är från Australien (Melbourne för att vara exakt) och ”Proliferation” är deras andra giv efter debuten ”Origin” 2013. Den har jag inte hört, men givetvis kommer den upp på ”köpa”-listan pronto. Bandet består av Andrew Hudson (sång och gitarr), Ryan Butler (gitarr), Tim Joyce (trummor) och Tom Richards (bas), och tillsammans manglar man alltså thrash som lika gärna hade kunnat vara producerad i Bay Area, eller möjligen Tyskland. 
Vilket förstås ska ses som beröm och inget annat.
Texterna håller sig i klassisk stil – du vet, kärnvapenhot, framtida förstörelse och allehanda samhällselände – och låtarna har fått titlar som Systematic Reduction, Lord Of War och Cross Contamination. Lägg till att de utförs precis som man vill att thrash ska vara så inser du snart att det här är en skiva som överraskar genom att vara jävligt bra utan att överraska. Alltså: om man tror att all bra thrash som låter lika redan är skapad så får man sig en knäpp på näsan.

Min personliga favorit är antagligen The Fading Light, och det är samtidigt kanske den mest ”djupa” låten på plattan. Den innehåller lite av varje, gitarrplock – svintunga riff – klistrig allsångsrefräng, och har dragits ut till det i sammanhanget episka 4 minuter och 31 sekunder. Det är också en bra ingång om du vill provlyssna då den är en sån där som fäster fortare än Karlssons klister, men jag vill vara väldigt tydlig med att det är skivan som helhet som fullständigt knäcker.
Alla låtar är bra.
Alla.
Oavsett om vi snackar snabbröj eller tyngd.

”Proliferation” återfinns inte på några årsbästalistor vad jag har sett. Inte på min heller, men det borde den göra. HARLOTT sparkar arsle storligen här, och även om jag är lite sur på att Per gick och tjuvhöll på sitt fynd hela förra året så är jag mest glad för att jag till sist fick chansen att höra plattan.
Förra veckan var Tipset en gammal goding, denna vecka en riktigt ny sak. Ett tag funderade jag om jag skulle samla de där skivorna som kom 2015 och som jag missade i ett svep (hell, jag förutspådde väl till och med det i min kristallkula!?), men det faller liksom när man hör något sånt här.
Då vill man lyfta fram det mer, på egen hand. 
Lyssna du med. Kanske är HARLOTT ditt nya favoritband?