HALLATAR är från Finland, och ”No Stars Upon The Bridge” kan faktiskt vara den sorgligaste skivan du hört på bra länge. Och vackraste. Ursprunget är i korthet sorgbearbetningen som SWALLOW THE SUN’s Juha Raivio behövde göra efter att partner Aleah Stanbridge gått bort (läs gärna Angry Metal Guys recension, den är bra för mer kött på benen tycker jag), vilket mynnade i detta utlopp.
Skivan är döds-doom med stora. luftiga partier och svintunga långsamma riff, kryddat med Tomi Joutsen (AMORPHIS) sång, Aleahs lyrik och ibland röst, samt Heike Langhans (DRACONIAN) vackra stämma. Det luktar PARADISE LOST, SWALLOW THE SUN och DRACONIAN men är ändå säreget. Vackrare. Skörare. Det får en att ställa samma fråga som med AGES och deras ”The Malefic Miasma”: kan svärta vara vackert?
Svaret är förstås ja, och vi kommer in lite mer på det strax. Första behöver vi ta en liten… rundtur. En detour, som det heter på engelska, och anledningen är iTunes. Och Spotify.
Saken är nämligen den att den här skivan dök upp i diskussionerna ungefär när den släpptes i oktober 2017. jag tänkte kolla den (ja, jag menar – musik med Joutsen på sång och som går i de här musikaliska fårorna… klart man blir nyfiken eller hur?) men fick liksom inte tummen ur. Och hittade den inte heller. Jaja, den som väntar på något gott kan man tänka.
Men så hände det där. Det hemska. Att Apple valde att stänga ner iTunes för alla som använder iPod Classic. inte för att iPod Classic är dålig, eller lite använd, eller slutat funka (tvärtom antar jag, det är väl den enda bärbara spelaren som finns som alltid fungerar, inte behöver internetkoppling, har massivt batteri och klarar +120 GB?) – utan för att de inte vill. Så.. från årsskiftet kan man inte synka in ny musik i sin iPod.
VAD FAN?!?
Snacka om att de verkligen inte vill ha en som användare.
Så då får man gå till Spotify.
Jag hatar fan Spotify.
Uselt gränssnitt, totalt haveri vad gäller att försöka matcha min musiksmak med deras bibliotek (exempelvis – man får en gratis testvecka på Premium, och när den testveckan tog slut – mitt i ett träningspass – så valde de att tvinga över mig i en av deras spellistor. Jag hade typ bara lyssnat på black metal i en vecka, så de tyckte att jag nog skulle gilla dem om de satte igång en spellista med bara Rix-musik. Petter och Dilba och jag vet fan inte vad.
Idioter.
Jävla idioter!
Hela januari har jag ältat det här. Varit förbannad. Försökt komma in i Spotifys gränssnitt, för jag har ju beställt Premium fast jag egentligen inte vill.
På plussidan finns att man kan lyssna på nästan vad som helst. Till exempel skivor som man varit på jakt efter ett tag. Som HALLATAR då. Och det tar oss tillbaka till just ”No Stars Upon The Bridge”.
9 låtar står noterade på låtlistan, men några av dem är mellanspel med just Aleahs lyrik så egentligen pratar vi om 6 ”riktiga” låtar. Med fördel så lyssnar du på skivan från start till mål ändå eftersom allt hänger ihop otroligt snyggt.
Inledande Mirrors är kanske hårdaste låten med ett riff som får bly att kännas lite lättviktigt, My Mistake är så vacker att det svider, The Maze slääääpar sig fram helt underbart sakta och avslutande Dreams Burn Down är en av de starkaste låtarna jag hört på… ja, bra länge. Fantastisk. Som en stjärnbeströdd himmel en svart och ensam natt.
HALLATAR må vara ett engångsprojekt, men ”No Stars Upon The Bridge” är å stark, vacker och sorglig att den nog för alltid har etsat sig fast i hjärtat på mig. Missa inte den här skivan.