Rebellängeln Tipsar: HALFORD ”Resurrection”

Du vet han Rob Halford, ”metallguden”?
Han som är mer eller mindre odödlig för sina insatser med JUDAS PRIEST, och som i tiden när han var åtskild från just det bandet skapade såväl väldigt bra musik (FIGHT är väl ett alldeles lysande exempel på det!) som kanske en aning trött musik?
Det är dags att vi tittar lite noggrannare på en av hans insatser som är inspirerad och bra från den tiden – Rebellängeln Tipsar den här gången om HALFORD ”Resurrection”, en riktigt klassisk heavy metal-skiva med Rob Halfords säregna röst i centrum.
Skivan startar med titelspåret som sakta tonas in till Rob’s röst som ekar med order resurrection med härlig resonans och rundgång innan det brakar igång – och det är nog den mest ”klassiska” JUDAS PRIEST-låten på skivan. Den hade verkligen inte gjort bort sig på något av de klassiska skivorna runt 80-talet med hans gamla band.
Ett taktiskt drag att starta skivan så förstås, men eftersom låten är så pass bra så tycker jag att man kommer undan med det. 
Och sen får man ju ett flertal vackra och bra spår på ett enda långt band.
Made In Hell, Locked And Loaded, Night Fall (den refrängen sätter sig så hårt i skallen att det är rent av larvigt), halvballaden Silent Screams, duetten The One You Love To Hate med Bruce Dickinson från IRON MAIDEN är några exempel, men överlag är det egentligen ingen låt som faller ur ramen tycker jag. Det är inte alltid hela låten i sig är fantastiskt, men även de spår som kanske har en liten svagare vers höjer sig sen i refrängen (lyssna på Slow Down eller Saviour som exempel) så att helheten blir väldigt behaglig.

Rob har med sig ett knippe musiker som för min del är rent av okända, men som samtliga gör ett habilt jobb. Patrick Lachman och MIke Chlasciak (gitarr), Ray Riendeau (bas) och Bobby Jarzombek (trummor) är som sagt lite okända, medan producenten (och medskribenten till flera av låtarna) Roy Z har arbetat med såväl JUDAS PRIEST och BRUCE DICKINSON tidigare och nog får räknas som mer namnkunnig.
Tipset är alltså något så pass ovanligt som en klassisk heavy metal-skiva full med bra låtar och bra sång (förstås), men som kanske gått flera av er förbi i all sin enkelhet.
Plattan kom år 2000, och även om det är 15 år sen så är det ett perfekt sällskap en kväll när man man inte vill ha något som är för krångligt, som inte behöver ett tiotal varv för att det ska sitta.
Som påminner en om enkelheten och vackerheten i heavy metal.
Och kanske en hel del om varför Rob Halford faktiskt fått epitetet ”The Metal God”…