Höst och dessutom sista Tipset i oktober innan vi går in i mörka november – då finns det kanske inget bättre att hitta på än att blicka tillbaka till soligare och roligare dagar. GATHERING OF KINGS gästade tillsammans med TUNGSTEN och ELEINE vår covid-19anpassade festivalhelg i Markaryd och det är ju inte utan att man får en liten glädjetår i ögat när man tänker tillbaka på den där augustihelgen. Fantastiskt att det gick att göra och att det blev så lyckat och säkert för alla inblandade.
GATHERING OF KINGS är ett svenskt rock/hårdrocksprojekt som skapats av Ron & Nina Dahlgren, och de två skivor som getts ut fick en liten kortare bloggpost i samband med den där festivalen i somras. Idag ska vi dyka betydligt djupare i den starkare av de två plattorna, debuten ”First Mission” – även om vi nog aldrig kommer nå samma nivå av dyrkande som på The Maloik Rockblog, som verkligen presterat en recension som heter duga och inte sparar på lovorden.
Hårdrocksprojekt?
Ja, Ron – grundare och chefsredaktör av Rocknytt – har haft 80-talsprojektet PHENOMENA som förebild. Det bildades av bröderna Tom & Mel Galley med tanken att skapa starka låtar som sedan fick liv via olika artister. Projektet är det viktiga, inte medlemmarna, så att säga. Det är lovvärt – den första PHENOMENA-skivan är som bekant en av de bästa melodiska hårdrock/AOR-plattor som någonsin producerats – och förutsättningarna för att populera ett sådant projekt med svenska artister av toppklass är ganska goda. Vi har trots allt en jäkla uppsättning dundermusiker i det här landet, tillsammans med en bra känsla för att ställa upp i liknande insatser. Lagarbete kan vi, så att säga, och när man sedan har fått Victor Olsson (SAFFIRE) att vränga sig ut-och-in för att skriva bra låtar och leverera snyggt gitarrspel plattan igenom så är det inte mycket att bråka om. Det är bara att vräka på volymen och gå all in. Och det börjar egentligen med en låt som jag hörde första gången på ett cirkelpass på SATS (!): Forever And A Day. Det är, tycker jag, ett perfekt smakprov på den här skivan. Björn ”Speed” Strid (SOILWORK och THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA) sjunger medan bandet är består av den svenska melodiska rockeliten: Nalle Påhlsson (bas), Erik Mårtensson (kompgitarr & bakgrundssång), nämnde Victor Olsson (leadguitarr), Robban Bäck på trummor och Richard Larsson på keyboard. Jo, precis. En samling kungar. Och så fortsätter det så.
Personligen är jag ju löjligt svag för Apollo Papathanasio som ju gjorde en så strong insats i förra plattan med WE SELL THE DEAD, och hans spår är favoriterna för egen del. Saviour fastnar direkt, och även Out Of My Life där han stödsjunger till Tobias Jansson (SAFFIRE) är bra, liksom Angels där han återigen står i centrum. Det stora med den här skivan är dock helheten. Det spelar liksom ingen roll om man ställer Rick Altzi eller Jens Westin eller nästan vem som helst bakom mikrofonen – låtmaterialet är så pass bra att det är helheten som är styrkan. Visst får man ett helt ysteri av ostiga texter och nödrim, men det hör ju liksom till det med. Ska du någonsin spela ”klysch-bingo hårdrock edition” så är det den här plattan du ska ha, det kryllar av örnar som flyger fritt och änglar som gråter för att de saknar en av sina egna… men det är ju som det ska vara. Det är den typen av musik helt enkelt.
Det här är inte en fläckfri skiva. Den har GATHERING OF KINGS kvar framför sig att göra vill jag påstå, men det är en alldeles perfekt skiva för alla oss som längtar tillbaka till solen och livemusiken och glädjen, såhär i slutet av oktober…