Rebellängeln Tipsar: DIMMU BORGIR ”Abrahadabra”

Det här tipset riskerar att göra oss ovänner.
Tillhör du black metal-puritanerna så får du väl ett epilektiskt anfall när du försöker hantera ilskan över att DIMMU BORGIRs platta ”Abrahadabra” ska få en plats i solen, och tillhör du dem som tycker att det mest är extremmusik som hamnar i fokus så suckar du kanske högt av att läsa ens rubriken.
DIMMU BORGIR är ju möjligtvis det mest kända och kommersiellt framgångsrika black metal-bandet som Norge spottat ur sig, och lika högt i kurs och cred som deras tidiga plattor står bland die hard-fansen (”For All Tid”, ”Stormblåst”, ”Enthrone Darkness Triumphant” eller ”Puritanical Spiritual Misanthropia” står väl högt i kurs hos dem), lika lågt håller man nästan den här skivan.
Styggelsen, ur ett black metal-perspektiv.
I alla fall kanske man kan kalla det så.
Här tar bandet steget fullt ut när det gäller det symfoniska och episka. No expences spared. Man hyr in norska Kringkastingsorkesteret och The Schola Cantorum Choir för att lägga blås och kör och skriver låtar som levererar lika många riff på helt otraditionella instrument som på klassisk black metal-gitarr.
Till råga på allt har Shagrath (sång, keyboards), Silenoz (gitarr) och Galder (också gitarr) mage att både skriva låtar som passar för just det arrangemanget, och dessutom begagna sig av musiker som lyfter hela skivan ett eller ett par snäpp men ändå inte får ta en fullvärdig plats i bandet (läs i Sweden Rock Magazine om Snowy Shaw och hans insatser som basist och rensångare så får du följa en rätt smutsig historia… med sig som sessionstrummis hade han också Daray, Dariusz Brzozowski från polska VADER, men vad han säger om behandlingen har jag ingen aning om).
Kort sagt: det här är en black metal-platta som inte följer en enda konventionell regel, och det retar folk.

Men – och det här är grejen, främst för dig som kanske inte riktigt gillar extremmetal:

Det här är en bra skiva, och det är en alldeles utmärkt diplomatisk väg där hård musik blir lättillgänglig och enkel. Där hårda och snabba riff får en fond av vackra och smått geniala instrumentala orkesterinsatser som ger en fantastisk kontrast. Lyssna på låten Dimmu Borgir till att börja med, det är helt enkelt en låt som vinner sina lyssnare.
Jag lovar.

Att DIMMU BORGIR dessutom gått all-in på ”Abrahadabra” betyder att skivan är en riktigt trevlig lyssningsupplevelse dessutom. Man använder riktigt folk, och det märks på ljudbilden. Den är djup, detaljrik och härlig.
Man får ett helt knippe dramatiska spår som Born Treacherous, Gateways, Ritualist eller A Jewel Traces Through Coal, och om du någonsin har undrat hur klassisk musik skulle låta i ett metal-filter så är detta svaret.
Episkt.
Ödesmättad.
Storslaget.
Lättlyssnat.
Dramatiskt.
Melodiskt.

Bandet DIMMU BORGIR har tagit sitt namn från den Isländksa klippfomationen Dimmuborgir, vilket betyder ungefär ”mörkt slott/fort”, men det är tveksamt om man kan hävda att bandet lever upp till det på ”Abrahadabra”. Det farliga är inte speciellt farligt – men resultatet (om man släpper de förutfattade meningarna och lyssnar på det) är bandets bästa och intressantaste skiva. 
Dessutom är det oväntat nog en skiva som nog går hem i alla läger, och som kan vinna över vem som helst till den mörka sidan.
Lyssna, så får vi se.
Se det som en utmaning om du vill.
Eller inte. Vill du rasa mot valet av Tips går det bra det med. Kommentarsfältet är öppet, och jag är spänd på att se om vi nu faktiskt blev ovänner på grund av ”Abrahadabra”…!