Du vet det där när huvudet börjar gå automatiskt när en låt kommer på? Och att du börjar svänga med luftgitarrarmen så fort sången kommer in?
Precis så är det när DEAD TEMPLE släpper lös förstaspåret Shadow Of 1000 Faces från sitt självbetitlade debutalbum (eller heter den ”Cult Of Acid”? Det är inte helt enkelt att utröna… mitt fysiska exemplar säger att det är självbetitlagt, men YouTube säger att skivan heter ”Cult Of Acid”…!), och givetvis är det en grogrund utan dess like för att kvalificera sig sig till Rebellängeln Tipsar. Ockult rock som får kroppsdelar att vilja röra sig?
Jo, jag tackar jag!
Det ska dock sägas med en gång; det är faktiskt med nöd och näppe som det här gänget klarar sig på rätt sida av pinsam ibland. Ett bra exempel är en låt som Cult Of Acid, där man startar låten med ett tal som hela tiden riskerar att spåra ur och blir rent av kasst, och precis när man är på väg att såga allt så släpper man på musiken… och sen är man där igen. Diggar. Tycker det svänger big time. Och lite så är det, för även om det här på ytan påminner om akter som THE DEVIL’S BLOOD, JESS & THE ANCIENT ONES eller JEX THOTH så är det oftast betydligt mer råbarkat och punkigt.
Sista låten Hestia’s Hymn är visserligen så otroligt finstämd och snygg, men i övrigt finns här ett punkigt driv som placerar DEAD TEMPLE i ett nästan eget fack.
Spår som White Devil, Temptress, Black Death, Sisterhood Of The Snake och Loved By Death drivs framåt mindre av en önskan av att vara ond (hej djävulen!) och mer av ett driv av att skapa musik.
Sure, det är ockult och så, men egentligen handlar det lika mycket om frigörelse.
Frihet, helt enkelt.
Bandet är en sextett med en rätt udda blandning. Nadia Kontogiannis sjunger tillsammans med Olivia Stone och Jade Morgan som även lirar gitarr. Tyler Wielgosz spelar trummor, Gianni DiGiacomo spelar gura och Nick Olson bas. Tre tjejer, tre killar där alla har namn som kan komma från Italien eller England eller Amerika eller så. Svårt att placera kanske, men deras Bandcamp anger Denver, Colorado, USA som hemma.
Detta är antagligen rätt oväntat för många av er, men spela plattan en enda gång så ska du se att du nog hamnar i repeat-loopen. Det är bra, och kanske framförallt oerhört charmigt.
Just det där punkiga drivet gör den här rocken till något alldeles extra!
Spännande, ska givetvis kollas upp.