Som om omslaget, bandets namn och skivans titel inte skulle vara tydliga nog med vilken sorts musik vi pratar om här (döds, med motorsågsgitarrer!) så sitter det en extra klisterlapp på mitt ex av ”Forensic Nightmares”, CUT UPs debutskiva från 2015. Där delas en del betyg ut (9/10 från Rock Hard, 6/7 från Metal Hammer och 9/10 från Deaf forever), och så står det: ”Swedish Death metal the brutal way with Erik and Tobias of VOMITORY fame!”.
Skönt att alla tveksamheter är ur världen, så att vi kan kika lite mer på det här riffkalaset.
Det är, för det första, en skiva som ska spelas på hög volym. Personligen tycker jag att den gör sig bäst i bilen, där man kan glida fram med en känsla av att vara kung över världen medan gitarrväggarna skakar bilrutorna, basen slamrar mot inredningen och det stundtals illersnabba trumspelet och growlandet får gångare och andra att vända sig förundrat efter dig.
Avundskjuka, antagligen, speciellt om du just startat plattan. Inledningen är hårresande stark med två knäckande hårda låtar på under 3 minuter vardera. Enter Hell och Burial Time lyckas ändå på sina knappa sex minuter ödelägga alla planer du någonsin kan ha haft på en lugn stund; det är bisvärmsriff, breaks av guds nåde och svintung manglande döds så man blir tårögd av glädje. Visst är Erik Rundqvist (bas) och Tobbe Gustafsson (trummor) rutinerade dödsrävar som hittar varandra i sömnen, men jag är nog ändå mest förtjust Andreas Björnson (gitarr och sång) och Anders Bertilssons (gitarr) insatser. Ilsket. Vasst. Snyggt. Det spelar ingen roll om man ska leverera ett ”SLAYER”-riff (som Remember The Flesh) eller krossande tyngd (som i A Butchery Improved eller Order Of The Chainsaw) – man gör rätt från start till mål.
Den här plattan kammade hem en 48:e-plats på Topplistan det året, men varenda gång jag hör den får jag lite dåligt samvete. Den borde ha placerats högre än så, och jag håller den – trots att jag sagt lite annat under åren – som en vassare skiva än uppföljaren ”Wherever They May Rot”. ”Forensic Nightmares” är kanske inte full av finesser eller nyskapande trix… men det behövs inte.
Det är fullt ställ från start till mål.
Svinbra låtar, perfekt levererade och paketerade, såväl musikaliskt, produktionsmässigt som bildmässigt (ja, konvolutet och bookleten är faktiskt en extra krydda).
CUT UP leker dödsmetall!
Diggar Cut Up och deras kött-och-potatis döds. Full patte bara och inget tjafs. Vet inte vilken av deras skivor jag föredrar rent musikaliskt men är det något Wherever… saknar så är det ett lika klatschigt omslag som hos föregångaren.
Du har så rätt. Det här omslaget är bland det kladdigaste (och fräsigaste) jag sett på länge!