Rebellängeln Tipsar: CAPTAIN CRIMSON ”Dancing Madly Backwards”

Efter en lång rad lite dystrare, mörkare och (visserligen passande för årstiden) ganska knäckande Tips så är det dags att släppa in ljuset en aning. Låta mungiporna peka uppåt, dansa lite galet baklänges och helt enkelt låta svänget och spelglädjen få fritt spelrum. Utsvängda brallor, tajta blommiga skjortar och skägg i motljus. Slitna cowboyhattar, vintageutrustning och ett knippe låtar som kan få vilken machosur Norrlänning som helst att knycka på lederna när man rycks med.

Exakt.

Det är dags för Örebroarna CAPTAIN CRIMSON att få stå i Centrum med sin skiva ”Danicing Madly Backwards” från 2012, en skiva som bockar alla dessa rutor. Kvartetten med Stefan Norén (sång, gitarr), Andreas Eriksson (gitarr), Mikael Läth (trummor) och Anders Tallfors (bas, numera ersatt av Chris David) har tagit gammal klassisk bluesinfluerad rock (JETHRO TULL, EMERSON, LAKE AND PALMER) och mixat med ljudet man hittar på moderna ”70-tals”-alster med band som WITCHCRAFT och GRAVEYARD. Resultatet är ett vansinnigt sväng, skulle jag vilja påstå, och den här skivan har egentligen inga svaga spår. Samtliga låtar är bra, men det är ändå tre spår som sticker ut alldeles extra. Inledande Lonely Devils Club, där man för första gången drabbas av den glada anfallet och där bandets attityd sköljer över en, mellanspåret Don’t Take Me For A Fool som är det enda andningshålet från den nästan obarmhärtiga attacken och det avslutande titelspåret som är av den där sorten som innebär att man går och nynnar på refrängen i flera dagar efter att skivan spelat klart. Däremellan får man låtar som Wizard’s Bonnet, Silver Moon, Mountain Of Sleep och Autumn, samtliga riktigt bra låtar som utgör fundamentet för att de tre riktiga höjdarna ska framstå som just höjdare.

Sommaren som gick hade jag en spontan utmaning som jag skickade till Jarno på eminenta bloggen A Fair Judgement, där jag spelade in 10-talet låtar som anonymiserades och han sedan fick tycka till om utan att veta vad det var han hörde. Tummen Upp eller Tummen Ner, helt enkelt. På den skivan som skickades hade jag med just Don’t Take Me For A Fool, och även om den erhöll en Tumme Upp så var kommentaren att det kanske var mer av en ”albumlåt” än en singel. Det är nog helt rätt, dess lite svävande och bluesiga känsla faller nämligen helt på plats här där den lyfter såväl låtarna innan som efter. Nog så viktigt, och en vacker dag borde undertecknad ägna sig åt att skriva ett inlägg om vikten av hur man komponerar en skiva från start till mål. Hur helheten kan bli större än de enskilda komponenterna var för sig.

Äh, slutsnackat va? Det enklaste kanske är om du lyssnar själv? Försök att inte dansa galet baklänges till det här, säger jag!