STOPPA PRESSARNA – STOPPA ALLT!
Vi närmar oss alltså slutet av vårsäsongen för Rebellängeln Tipsar, och har jag koll (det har jag…) så är det alltså så att vi haft en enda gnutta Glenn Hughes i Rebellängeln Tipsar än.
Så kan vi inte ha det!
Den här veckan ska vi därför ha en av undertecknads absoluta favoritplattor i fokus, den som kom till när BLACK COUNTRY COMMUNION hade sitt uppehåll och just Glenn tillsammans med trummisen Jason Bonham hade mer musik i kroppen än vad som kunde hållas inombords. Med sig har de förstås inte Joe Bonamassa (doh – då hade det ju varit just BCC!) utan rookien Andrew Watt på gitarr, men i övrigt skulle det här faktiskt lika gärna ha kunnat platsa fint i diskografin i just BCC.
Förutom en enda ska – det här är Glenn Hughes show.
Och faktum är att det är en av Rebellängelns favoritskivor med Hughes i fokus – den spelas rätt så frekvent och varenda gång den hamnar i spelaren så går den alltid flera varv i streck.
Det är den enda skivan som bandet åstadkom, så att den är självbetitlad är väl helt rätt.
Inledningen är rätt stöikg får man erkänna. Trion vrider upp sväng och funk-reglagen till max när man sparkar igång showen med The Way (faktum är att det är nästan för rörigt!), och sen har man ett flertal snygga låtar i form av Sweet Tea, Chemical Rain och Midninght Oil. Det är bra- men det är faktiskt efter den kvartetten som skivan verkligen lyfter. Då kommer snygga balladen All Falls Down, skivans bästa låt – den svängiga The Grey – och starka Days They Come (då Glenn bland annat sjunger duett med sig själv så att håren reser sig av njutning), Spit You Out, Strong, Invicible och Scars.
Det är rent av larvigt hur CALIFORNIA BREED klarar av att blanda svängiga låtar, snygga känslosamma ballader och svintunga halv-SABBATH-aktiga doom-rock-låtar till en helhet.
Nej, det är såklart så man inte uppfinner hjulet på nytt – men det spelar ingen roll.
Det här är musik från könet.
Det svänger. Det har gitarrspel och trumspel av värlkdsklass, och ovanpå det får man denna best som är Glenn Hughes. Mannen som kan spela bas och sjunga så att brösthåren krullar sig på skäggiga damen och som får Rebellängelns mungipor att peka upp varenda gång.
Inte konstigt att vi måste ha Glenn på plats varje år!