Det är antagligen lika bra att erkänna det direkt – ibland kan jag roas av att välja skivor till den här serien som jag vet kommer att provocera en aning.. och det här är en sån, kan tänka. Walesisa BULLET FOR MY VALENTINE som varit igång sen -98, och som är rätt icke-kreddiga. Frontmannen Matthew Tuck var sådär snygg att det rent av stack i ögonen, och att man synkade släppet av debuten ”The Poison” till att sammanfalla med All Hjärtans Dag lär knappast ha höjt i aktien i alla kretsar där det gäller att vara ”true”. Addera sen mångmiljsäljande album efteråt, där plattor som ”Scream Aim Fire” tog plats 4 på Billboard och ”Fever” på nummer 3 på samma lista, samt försäljningssiffror på över 5 miljoner plattor och en framgång i USA så inser du att det här… det kan sågas av folk. Musikaliskt är det ett band där den egna identiteten nog blivit mindre och mindre med åren, och man ju faktiskt även i mina ögon blivit lite av.. mellanmjölk. Det är en skopa METALLICA, en dos PANTERA och lite känslor på det. Ett snäpp ifrån FIVE FINGER DEATH PUNCH eller TRIVIUM, om du gillar de banden. Men…
..det fanns en tid innan dess. Då det här bandet släppte skivan för att det stämmer med deras namn snarare än att det är musikaliskt rätt, och då det hörs långa vägar att musiken kommer från hjärtat, och att de här ynglingarna (förutom nämnda Tuck på sång och gitarr är det alltså Michael Paget på gitarr, Michael Thomas på trummor och jason James på bas på den här plattan) verkligen gillar vad de gör och menar allvar lyser igenom.
Och herrejävlar vad de fått till låtar som visar det!
Den stora hiten är väl Tears Don’t Fall, men här är det verkligen proppfullt med dunderbra spår. Her Voice Resides. Words Of Sorrow (What Can I Do). Room 409. All These Things I Hate (Revolve Around Me). Hit The Floor. Cries In Vain. Spit You Out. Välj själv vilken typ av låt du gillar, alla sorter finns här.
Egentligen är det kanske produktionen man kan tycka är lite väl naken med tanke på att det är Sony Music osm gett det här, men samtidigt är det en del av charmen. Som gör att det känns så äkta, och att det är en skiva som jag gillar skarpt trots att det yttre skriker nu-metal och sell-out och tonårsromantik. När man lägger den på tallriken eller släden och trycker play tappar sånt helt enkelt värde och det är bara att njuta!
Riktigt bra platta. Hur provocerad du än blir av att den är Rebellängelntips!