Rebellängeln Tipsar: BROOD OF HATRED ”Skinless Agony”

Okej, då ska vi se. Har du någon dödsmetall med tekniska och progressiva drag och ursprungsland Tunisien i skivhyllan? Inte?
Jag har full förståelse för det. 
Det skulle jag inte haft heller om det inte vore för slumpens skördar, och det roliga i kråksången är att just den där guldklimpen har vuxit ut till en sån där skiva som jag plockar fram med jämna mellanrum och bara… tokdiggar. 
BROOD OF HATRED har med ”Skinless Agony” presterat en episk platta som växer och växer och verkligen känns som ett gediget hantverk. Det kan hända att du har koll på den sen innan – den recenserades på Metallbloggen – men upprepning är som bekant inlärningens moder så det skadar knappast med lite mer orerande om skivan. Den är ju bra, så alltid fastnar nåt!
Skivan kom i min väg under våren 2014, och det var norska skivbolaget Crime Records som ville leverera ett fysiskt ex i utbyte mot en recension och lite plats med en länk på just Metalbloggen. Fysiska exemplar rockar, men det är ju långt från alla gånger som man blir lite till sig i trasorna över att innehållet är riktigt bra. Som i detta fall.
Recensionen i sig blev helt vansinnigt lång, men det var kanske mest slumpens skördar som gjorde det. Skivan i sig är inte speciellt lång, klockar in på dryga 43 minuter och 9 låtar. Eller 8 låtar och ett ”oljud”. 
Bandet består av Melik Melek Khelifa (gitarr), Hazem Jaziri (trummor), Muhammed Mélki (bas och sång) samt Muhammed Bouchir (gitarr), och har man förutfattade meningar om möjligheten att spela in och producera finfin musik av detta slag bortom ”västvärlden” så får man på tafsen omedelbart. Skivan är inspelad i Marsch Studios i Nouvelle Medina, Tunisien, och den har en väldigt tydlig och tilltalande ljudbild – extra bra gör den sig för spelning i hörlurar, tycker jag, där man kan följa detaljer och enskilda instrument om man vill. Som vanligt när det gäller Tipsen från eder Rebellängel så är det till syvende och sist låtarna som är ”the secret sauce” i måltiden.
Utan bra låtar – inget tips.
Och här finns de strösslade över hela skivan.
Faktum är att inledande Deconstruction är bra… och ändå kanske svagaste spåret av dem alla. Andra låten The Mind That Emerged är däremot helt fantastisk, och den ensamma och vemodiga gitarrslingan som dyker upp där vid 1:45 eller så in i låten är så satans vacker och dyster och träffsäker att det liksom gör ont i själen när man lyssnar på den. Över spår som Technological Genocide, Cacphony In The Creation, Skinless Agony, Predestined Suicide och Obsession tar bandet med oss på funderingar om livet, döden och teknologins betydelse för det hela.
Det är storslaget. Vemodigt. Episkt. En aning kargt samtidigt som det är progressivt, och allt levereras fläckfritt såväl avseende musikalisk insats som produktion.
Det är faktiskt lite svårt att trots alla dessa ord du läst klä ”Skinless Agony” med rätt attribut utan du lyssnar själv. Jag tyckte att den fastnade nästan omedelbart, och att den sedan växer för varje lyssning – den har som nämnts blivit en av de där plattorna som jag ständigt återkommer till – men du gör bäst i att bilda dig din egen uppfattning.
Gissningsvis blir BROOD OF HATRED din första skiva i kategorin Tunisisk dödsmetall av yppersta kvalitet…