Okej, det är väl som vanligt bäst att lägga korten på bordet med en gång. Den här skivan ska få stå i fokus i samband med att den nu är Rebellängeln Tipsar i huvudsak av två anledningar. Dels att det är en toppenskiva som verkligen hyllar den klassiska och melodiska hårdrocken – det återkommer vi till såklart – och sånt behöver spridas, och dels att bandet BLACK TRIP har bytt namn till VOJD, och det är givetvis en sak vi måste diskutera.
Jag menar – det där kan jag inte riktigt få kläm på. Visst, jag förstår ett band som byter namn (ODYSSEY som blev BLACK TEMPLE, eller FINGERSPTZENGEFUHL som valde det mer kommersiellt gångbara och trista SWITCH OPENS), det finns massor av anledningar till det, och det är som det är.
Men.
Hur faaaaaan sorterar man nu det här i skivhyllan?
Separat? På samma plats och då efter det första namnet? Eller efter det sista? Eller på var sin plats, med en liten handskriven etikett som säger ”se även VOJD”?
Njaej. Det är inte alls enkelt, inte ens om man kör digitalt där man lämnar all kontroll till något bolag som sorterar åt dig, efter vilken algoritm eller vilka villkor de nu har (hint – Spotify kopplar inte ihop dem alls).
Värt att fundera på, men såklart är det egentligen bara en bisak avseende den här skivan. Den stora grejen är förstås skivans kvalitet.
BLACK TRIP består av gamla rävar som har kul ihop. Mest namnkunnig är antagligen Peter Stjärnvind på gura, men det är ingen enmansshow det här. Det är ett band, och samspelet med Sebastian Ramstedt (också gura) är fenomenalt. Jonas Wikstrand (trummor) och Johan Bergebäck (elbas) utsrålar spelglädje och timing, men det som verkligen fångar mig och gör att jag tycker den här skivan sticker ut är frontmannen Joseph Tolls röst. Det är underbart vemodigt och emotionellt mitt i all den ystra spelglädjen, och då blir det udda och bra. Inledande Die With Me och Danger är bra exempel på det. Det är liksom en korsning av något lite sorgligt som samtidigt är fantastiskt bra och glatt.
Sen får man ett sånt pärlband. Svängiga Berlin Model 32. Det relativt episka titelspåret. Fina Clockworks eller en av skivans dolda men starkaste spår The Storm. Du kan egentligen välja nästan vilken låt du vill, för inget faller ur ramen.
Stark skiva. Bra låtar. Svängigt som satan. Melankolisk eufori (!), och givetvis ska du köpa den här plattan.
Om du nu bara kan lista ut vilken plats den ska ha i skivhyllan sen…