Det här är ett Tips från er Rebellängeln som inte kräver ett endaste smack av dig som lyssnare.
Du behöver inte ha hört skivan innan, du behöver inte spela den mer än en enda gång för att kunna sjunga med i låtarna, du behöver inte lägga pannan i veck för att tränga igenom en svår mur av knepiga riff eller malande doom som sprider ut sig över massor av minuter.
Det är ett banalt tips som riktar sig direkt mot alla hårdrockshjärtan runt om i världen.
Det är en sån där skiva som man nästan kan skämmas lite över hur mycket man gillar det, eftersom hårdrocksklyschorna står som spön i backen hela tiden. Det ylas om ”fight”, ”steel” och ”metal” mest hela tiden, allt serverat i snärtiga och löjligt trallvänliga låtar som klockar in på 3,5 till 5 minuter.
Jag lovar, du kan sjunga med och headbanga och hytta med näven första gången du spelar den här debuten från finska BATTLE BEAST. Plattan kom 2011, komplett med töntigt omslag och låttitlar som Enter The Metal World, Justice And Metal, Iron Hand eller Victory.
Bandet går all-in och skiter i att det kanske blir för mycket av allt – vilket är vad som gör allt så bra. Det riktigt lyser av all charm som man har packat in på plattan, och nästan motvilligt finner man sig själv rocka med med ett fett leende på läpparna.
Bandet består av Eero Sipilä (bas), Anton Kabanen och Juuso Soinio (gitarr), Pyry Vikki (trummor), Janne Björkroth (keyboard) och Nitte Valo (sång). Den den här plattan släpptes har Nitte lämnat bandet – hon är ersatt av Noora Louhimo – men jag minns att det var just Nittes rent jävluska tryck i pipan som jag föll för mest i samband med recensionen som jag skrev en gång i tiden.
Den är inte mindre imponerande ett par år senare, kan jag meddela.
Extra bäst gör den sig i spår som Savage And Saint eller avslutande Victory, men hela skivan är en lång rad av hårdrockspärlor som glänser på rad. Personliga favoriter är nog inledande Enter The Metal World, smittande Show Me How To Die samt hockeykör-drivna Justice And Metal.
BATTLE BEAST levererar på ”Steel” helt enkelt rättfram och okomplicerad power metal när den träffar som bäst – och det är svårt att inte gilla det.
Bandet har efter den här skivan fortsatt i mer eller mindre samma spår om jag förstår saken rätt, men det har jag ingen koll på egentligen. Jag har inte följt dem. Jag nöjer mig med den här skivan, den får mig att bli på bra humör varenda gång. Dessutom är det trevligt att kunna tipsa om enkel, okomplicerad och jävla bra hårdrock ibland.
Som som alla gillar, oavsett om de erkänner eller inte.
Hur är det med dig?
Erkänner du?