Alla vi människor har våra egenheter. Saker vi gör eller gillar mer eller mindre medvetet, av mer eller mindre kända anledningar. I en relation är det till slut inte sällan de där små sakerna som gör det speciellt – min kära hustru har en febless för att inte stänga skåp eller lådor efter sig, jag å min sida gör små konstiga ljud när jag läser på telefonen… bland annat – och eftersom den här bloggen handlar en hel del om musik så är det väl bara att erkänna att det finns såna olater även inom detta område.
Du har säkert något band du gillar som fan fast det känns lite ostigt, en riktig ”guilty pleasure” (en av mina är ju som bekant RED HOT CHILI PEPPERS), eller vissa moment som gör att du blir lite rödrosig om kinderna och extra varm i kroppen.
Jag älskar att hitta en gammal skiva som jag inte har någon som helst koll på sen förr, men som klingar nostalgi och kvalitet på samma gång.
Den jakten leder förstås ganska ofta rakt in i eländet, så att säga, då det helt enkelt finns en anledning till att skivan i fråga var okänd… den var helt enkelt kass… men ibland. Ibland händer det.
Som med den här.
ANGEL DUST har på skivan ”To Dust You Will Decay” inte bara ett riktigt strykfult omslag, den har också en inneboende kvalitet som gör att man efter bara en kort stund inser att detta är rent guld. Musikaliskt ligger tyskarna (Dortmund, närmare bestämt) ett steg bort från klassisk speed/thrash/power metal av den sort som fanns hos landsmännen HELLOWEEN eller RUNNING WILD i begynnelsen, och man kan istället ana drag av klassisk heavy metal, möjligtvis med drag av storheter som JUDAS PRIEST. Vi snackar dock ingen kopia utan något ganska eget, och med hög verkanshöjd på såväl låtskrivande som framförande.
Allra bäst är det faktiskt inte när bandet är som hårdast och går på mest med thrashriff (låtar som The King eller inledande Mr Inferno är bra exempel på det), utan när man drar ner lite på tempot och går mer på melodin. Wings Of An Angel, eller framförallt Into The Dark past (Chapter II) och Hold On är fina låtar rakt igenom. Missförstå mig rätt, de andra spåren är inte dåliga alls, det råkar bara tilltala mig mer när det är mindre ”rakt på” i det här fallet.
Och.
Vem kan motstå ett bandfoto som det här?
Taget från den medföljande bookleten i mitt exemplar. Skivan är från 1988 ursprungligen, i mitt all är det en återutgåva av No Remorse Records från 2015 som är upphovet till fyndet och upptäckten. Bandet i fråga gjorde två plattor där i slutet av 80-talet, försökte sig sen på en återkomst runt millennnieskiftet men det tycks aldrig ha blivit någon dunderhit. Du får läsa mer om medlemmar och skivor och annat på Metal Archives tänker jag, snarare än att jag ska försöka beskriva allt på ett bra sätt här. Och du har förstås mer läsning om Tyskland och öl och musik här om du vill, men det viktiga är att du faktiskt lyssnar.
ANGEL DUST ”To Dust You Will Decay” är en pärla i smutsen, ett guldkorn i sanden där man vaskar och letar och jagar efter en sån där gammal platta som verkligen sitter som en bakfylla på midsommardagen!