Efter regn kommer solsken.
Eller, efter november där tipsandet rört sig om ganska dyster, tung och till stora delar aningen knepig musik så ska vi göra en totalvändning för att bryta av och markera att det inte är november längre. Om vi får så mycket verkligt solsken i december ska vi kanske låta vara osagt, men den här plattan bjuder i alla fall på musikaliskt sådant – och det är inte bara för att öppningsspåret heter något så passande som Island In The Sun.
ALCATRAZZ är förstås inga okända typer för dig, och det skulle förvånga mig en hel del om du inte sett det här omslaget förrut, det är ju ett av de där klassiska som prydde baksidan av serietidningar eller lyftas fram i Ginzakatalogen på den tiden det begav sig (snyggt är det också, där skivtitels kluriga ordlek vävs in på ett riktigt snyggt sätt med bandets namn på den här bilden).
Du vet säkert också att det här var ett av banden Yngwie Malmsteen lirade gurka med när han flyttade till andra sidan pölen innan han slog sig lös och unleashed the fucking fury på helt egen hand genom sin solokarriär, och det märks på den här plattan. Att Yngwie spelar alltså, men han är ändå ganska hårt hållen. Det går inte överstyr så att han får rusa iväg och låta gitarren do all the talking – och det beror antagligen på att det faktiskt inte är hans band. Det är Graham Bonnets band (för övrigt en av två sångare som faktiskt fått arbeta med gitarrtrion Richie Blackmore, Michael Schenker och Yngwie Malmsteen…. den andra är Doogie White), då han ville spela ”RAINBOW-aktig” musik och plockade ihop bandet tillsammans med sin manager Andy Trueman. Först in var basspelande Gary Shea och keyboardspelande Jimmy Waldo, innan ivrigt letande efter trumslagare landade Jan Uvena. Yngwie var sist in, och fick egentligen chansen till jobbet på grund av sitt rykte som en ”Blackmore-liknande” gitarrist.
Mindre känt är kanske att namnet ALCATRAZZ kom på förslag från Gary Shea, och att man fick addera det extra ”Z”:at efter att ett annat band försökt sig på att stämma bandet för namnintrång. Eller att Bonnet enligt egen utsago hade svårt att knåpa ihop texterna till plattan, och fick slita hårt för att hitta rätt.
Ja, detta Tips kanske är en känd platta – men det finns så mycket godis i den nya utgåvan från detta år (2015) att det är som en ren godisbutik för oss som älskar att grotta i sån här information. Därför passar skivan extra bra.
Den är bra OCH man lär sig något!
Ursprungsplattan kom -83 och har alltså rätt många år på nacken. Spår som Hiroshima Mon Amour (kanske den låt som Yngwie får agera mest Yngwie på), fantastiskt döpta Too Young To Die, To Drunk To LIve eller härligt glättiga inledningsspåret Island In The Sun har ändå åldrats med värdighet tycker jag. En bra låt är en bra låt, och när de dessutom framförs av ett helt koppel duktiga musiker/sångare så blir det inte sämre för det.
Och det är musik som talar till hjärtat.
Som inte kräver en miljon lyssningar för att avslöja sina hemligheter för dig som lyssnare.
Skriven för att slå, helt enkelt.
Det är rätt befriande att lyssna på sånt ibland.
Jag tänker att ALCATRAZZ ”No Parole From Rock’N’Roll” kan bli en gammal goding för oss som var med, och med lite tur en färsk erfarenhet för de som inte fick chansen då, som i efterhand har letat hårdrock från det gloriösa 80-talet och då kanske inte kommit fram till den här pärlan än.
Inhandlar du återutivningen så får du inte bara en fullmatad booklet med massor av kul information och hela plattan med en rätt bra ljudbild, du får även hela skivan med instrumentala demospår så att du kan sitta hemma och flippa mellan och jämföra.
Ifall du nu inte har tillräckligt att göra inför den annalkande julen, tänker jag.
Det finns ingen permission från rock’n’roll!
(Tyvärr verkar vi få hålla tillgodo med bandet live från -83 när det gäller Spotify, men det spelar faktiskt mindre roll… du fattar snabbt galoppen med den här given också!)