…så skriver vi då november ännu en gång, och med samma självklarhet som att vintern är i annalkande (eller redan här beroende på var du bor) så fokuserar Rebellängelns Tips på de lite mörkare alstren som finns där ute. Passande för mörkret ute. Det ska vi göra hela november, men denna första skiva har också ett par mycket tydliga andra inslag som stämmer väl in i vår novembermånad.
Lera.
Framförallt lera. I skyttegravar, sönderbombade vägar och utbrända hus.
Här finns också ett mått av hopplöshet, och en hel del krig. Nästan bara krig faktiskt, och även om vi inte ar det som ett inslag i vår kalla nord (tack för det!) så känns det passande att inleda novembersviten med just den typen av skiva. För den som vill ha det hela mer preciserat kan nämnas att det är bandet 1914 vi pratar om, och deras andra platta ”The Blind Leading The Blind”. Musikstilen är doomig dödsmetall, där texter och lyrik behandlar krig och dess lidande. Mellan eller i inledningen av låtarna finns inte sällan små teaterliknande moment insprängda, där man kan få höra en officer prata med en menig i en skyttegrav, eller det gnisslande ljudet av ett bepansrat fordon på larvfötter.
Ukraina är hemvist för bandet vars medlemmar går under fiktiva och påhittiga namn:
Trummor: 33.Div., 7.Thueringisches Inf.-Reg’t. Nr.96, Gefreite – Rusty Potoplacht
Gitarr: 5.Division, Ulanen-Regiment Nr.3, Sergeanten – Vitalis Winkelhock
Bas: 9.Division, Grenadier-Regiment Nr.7, Unteroffiziere – Armin fon Heinessen
Gitarr: 37.Division, Feldartillerie-Regiment Nr.73, Wachtmiester – Liam Fessen
Sång: 2.Division, Infanterie-Regiment Nr.147, Oberleutnant – Ditmar Kumarberg
Låttitlarna bär namn som A7V Mephisto, The Hundred Day Offensive och Stoßtrupp. Det är, kort sagt, enkelt att tänka sig ljudbilden egentligen – och adderar man att Mark Ingram (ex-BOLT THROWER, JUST BEFORE DAWN) gästar på Passchenhell så har man liksom ringat in det här.
Okej, så skivan då?
Den är, för att tala klarspårk – mycket mycket bra.
Inledningen innebär att du efter första lyssningen kan hoppa över introt War In och gå direkt på öppningsspåret Arrival, The Meuse-Argonne. Ganska snabbt spår, med snyggt riff som driver framförallt versen. Sen får man blytunga A7V Mephisto och elaka High Wood. 75 Acres Of Hell och en ilsken version av THE EXPLOITEDs Beat The Bastards. Mycket bra, men än har du lång tid kvar. Skivan klockar in på massiva 59 minuter, så det är en rejäl pjäs vi snackar om. C’est Mon Dernier Pigeon och tidigare nämnda The Hundred Days Offensive är båda två riktiga höjdarspår som tillhör skivans starkaste innan man som avslutning får ett outro (War Out) som efter första varvet också blir överflödigt. Det gör inte så mycket, Resten av skivan räcker gott och väl, både sett till speltid och nöje.
Lerigt, kladdigt nöje.
Det är en brutal och mörk världsbild som målas upp, och lyssnar man noga kan man snabbt känna sig som en del i det utbrända vraket efter ett pansarfordon, eller förstå varför det är bättre att angripa fienden med spaden än med bajonetten.
”The Blind Leading The Blind” från 1914 visar med sitt omslag precis vad musiken behandlar, och det är en sån där skiva som Rebellängeln prackat på folk i tid och otid under året. Den digitala versionen kom 2018, min fysiska utgåva är daterad 2019 så du kommer nog inte att se den på någon årsbästalista – men var förvissad om att det enbart beror på denna teknikalitet. Detta är en dunderplatta.
Mycket bra platta.
Jajamensan!