Det finns tre öl i den box som Heavy MetAle gjort tillsammans med OPETH. En klassisk pilsner, en red ale av amerikansk stil och så en sessionsIPA. Givetvis är din personliga smak avseende stil till stor del avgörande för vad du anser om ölen, och med det som bakgrund kan man konstatera att trots min febless för red ale (ja, du får läsa det inlägget för att förstå) så är nog det här den ölen jag sett fram mot mest. Sparad till sist, och i sedvanlig ordning marknadsförd med en makalös bild från Hopmaestro. Dessutom ska vi såklart starta detta med hans tankar om själva smaken:
Review 1712 – Sorceress – Opeth / Heavy Metale – Session IPA – ABV 5.0% – Today I popped the third and last @opethofficial beer, and it’s the Sorceress. To be honest, I’ve kinda lost Opeth at the same second Mikael lost the growl. ’Cause you know, that was what set them apart from any prog band out there. Not that there are too many, but hey. This is never the less a session IPA that could double for a table beer for this Christmas. Or any dinner table. Aroma is laidback fruity, a little ripe autumn fruity. Taste is clean and well balanced, some might say it’s weak, but I don’t know. It grew for every sip. As it warmed up, a more deeper taste developed, and even for a session it was kinda flavorful. Not a beer that makes you start headbanging right away, but very tasty and well made. 3.75/5.0
”Mycket smakrik och välgjord” lovar förstås gott, framförallt som den personliga erfarenheten av ”sessions”-öl ofta är att de kan kännas lite tunna. Denna? Jo. Jag tycker det. Men grejen är att det aldrig stör, och trots att det kunnat vara lite mer… ”umpf” i det hela så är det riktigt bra i min bok. Den bästa ölen i lådan, väl värd att vänta på. Dessutom antagligen den mest fotografvänliga skivan, med sin utspända och färgstarka pågfågel på framsidan!
Som du ser på bilderna tar liksom skivans läckra omslag över showen, även om ölen har en härlig färg och ett fint skum till sådär lagom grumlighet, Den får ändå spela andrafiolen, för i mitt tycke är det först på ”Sorceress” som OPETH hittar hem på riktigt i sin ”nya stil”. Det startar med plockande Persephone innan man kastar sig ut i titelspåret, The Wilde Flowers och Will O Wisp. Bandet rör sig här ledigt mellan snällare folkmusik och progg samt hårdare och tyngre vibbar, och för egen del tycker jag att det är på ”Sorceress”-plattan som man man klarar att verkligen förmedla det man vill vara samtidigt som man man inte släpper sin historia. Det svänger satan på den här skivan, ljudet är både bra och sådär murrigt att man lika gärna kunde lyssna på en platta med decienner på nacken – antagligen precis så de vill ha det. Chrysalis, Strange Brew och Era är också sköna, och totalt sett tycker jag att just ”Sorceress” passar väldigt väl tillsammans med den här ölen.
Smakrikt.
Läckert, med djup.
Hållbart över tid.
En värdig sista öl ur boxen, till bandets i skrivande stund senaste studioskiva. Det passar bra ihop!