Rebellängeln Dricker OPETH Heritage Pilsner

Kolla på bilden. KOLLA PÅ BILDEN! Den är ju frickin’ awesome, så självklart är det inte undertecknad som tagit den. Det är såklart Hopmaestro, killen som tar helt magiska bilder med sina vanliga mobiltelefon. Häromdagen lade han ut omdömet för OPETH-bärsen – en av tre i den box du kan köpa från Heavy MetAle – Heritage Pilsner. Instagram säger detta som proffsomdöme:

Review 1708 – Heritage – Opeth / Heavy Metale – Pilsner – ABV 5.0% – So, @opethofficial are no newcomers to the beer frontier, they’ve had two beers out earlier. An American Pale Ale and a Imperial Stout. Both brewed by Northern Monk. Now they’ve released a 3 beer boxed set through @heavymetaleab , which seems to be a natural Christmas gift for any Opeth fan. The first one that I snagged from the box is the Heritage pilsner. Aroma is as expected. Mild floral with grassy notes and fruity malty tones. Taste is crisp, with a sweet malt body, light bread and a laidback hop profile. Easy to drink, as easy as the sound on Heritage. 3.5/5.0

OkeJ Du fattar? 3,5 av 5,0 för ölen alltså. Rätt okej, med andra ord – och vem är undertecknad att säga mot det… speciellt med de där bilderna. Magiska. Vi tar väl en närbild för säkerhets skull?

Erkänn att det ser gott ut?

Precis. Men om vi nu för ett ögonblick glömmer allt det där och istället bara… rockar loss, vad händer då? Precis – den här ölen är ju intimt sammanknippad med en väldigt specifik skiva: ”Heritage”, från 2011. Den skivan som bandet valde att mer eller mindre för alltid lägga om kursen från ett progressivt dödsband till… ett progressivt band som kan göra vad man vill.

När den här plattan kom så var The Devil’s Orchard första singeln – och gosse, vilket sväng den låten bjuder på! Som första singel lovade den verkligen gott. Nytt, annorlunda, murrigt spännande. När skivan kom ut och man fick lyssna på allt som helhet så var mina känslor klart blandade – det var en hel del folkmusik och musikaliska passager på den här plattan. Särskilt utmanande finner jag kanske mittsegmentet med Nepenthe, Häxprocess, Famine, The Lines In My Hand och Folklore där det händer en aning mindre än önskat och vad man är van vid med OPETH. Med det sagt: respekt för att bandet ville förändra sig, och göra något nytt. Att vandra vidare i gamla hjulspår är föga utmanande eller givande, och det är bara att inse att oavsett vad vi fans tycker så är det viktigaste av allt att ett band brinner kreativt. You might like it, or not – me stillestånd vill du inte ha. Stagnation är fienden, på alla sätt.

Så, på den här betydligt mindre proffsiga bilden ser du ölen, och sen plattan förstås. Även ett exemplar av boxen du får om du köper OPETH-lådan där till vänster. Och till höger en flaska bredvid plattan. Ett sant utvikningsexemplar, där det finns en massa saker att läsa sig till. Jag gillar när ett band lägger krut på förpackningen – omslag, booklet, skiva. Här får man dessutom hela skivan på 5:1-mix tillsammans med bonusspåren Pyre och Face In the Snow, båda två rätt fina alster. Svårspelat, förstås, om man helst vill spela en CD eller LP, men det är ju en annan fråga.

Jag har den där 3D-versionen av plattan, den där bandets ansikten framträder bland trädets blad om man vrider lite lätt på skivan. Det är bara att erkänna – jag tycker det är grymt fräsigt, och på bilderna ovan har jag försökt håkka skivan sådär rakt vs snett så det syns. Kanse inte de bästa bilderna i världen, men ni fattar.

OPETH Heritage Pilsner är lite som den här skivan, kan jag tycka.

Apsnygg. Enkel i sin framtoning, men överlag – inte min absoluta favorit varken bland bandets diskografi eller sorten. Det funkar alldeles utmärkt i rätt omgivning (en kall pilsner en varm sommardag är ju nästan oslagbar – lite som just inledande The Devil’s Orchard är ett rent monster till låt – och ännu vassare live!), men kanske kräver förutsättningar som matchar.

I boxen så känns detta som lättviktaren, om jag ska vara ärlig. Såväl musikaliskt som ölstil-mässigt. Men sämre kan man ju dricka och lyssna på! 🙂