Om du tillhör en av de (numera) ganska få som följer Heavymetale-sidorna regelbundet så vet du att Rebellängeln har ramlat igenom nästan hela bryggeriets sortiment i en serie inlägg som heter ”Rebellängeln dricker….”. Det är visserligen en väldigt liten antydan till hur ölen i sig smakar (därtill är det inte undertecknad som klarar av att reda ut smakbegreppen tillräckligt bra, utan man får lita på Hopmaestro i sådana fall), men allra mest är det ett knippe bilder och en koppling till musik som görs, baserat på själva ölens tema.
Och har du hängt med lite så vet du också att det har varit problematiskt med just den här ölen.
Dead Man’s Hop är, rent krasst, det bästa som bryggmästare Per har kokat ihop i mitt tycke. Det är en riktigt bra balans i den, men ändå med blommig beska som sitter precis där den ska. En sommarsvalkare, en vintervärmare, en absolut favorit som jag skulle plocka varenda gång jag såg den om den stod på Systembolagets hyllor. Utan tvekan. Men.
Det är också en öl som är bryggd för att hylla de bortgångna rock’n’roll-hjältarna – och det finns ju liksom några att välja på. Minst sagt. Och det är ju lite av ett problem om man ska välja ett tema en sån här gång. Jag har lyssnat på döingar den senaste tiden, så till den grad att jag nästa försakat ny musik, och jag har haft närapå varenda tänkbart namn i mixen. Ronnie James Dio, min hjälte? Layne Staley och ALICE IN CHAINS? Någon av de klassiska stora gitarrhjältarna som Jimi Hendrix eller Gary Moore? Band där minst hälften har vikt hädan? Musikaliska förebilder som Phil Lynnot? Älskade ”doldisar” som Andrew Wood? Det saknas ju inte valmöjligheter direkt, och dessutom tycks det mig ofta som om det nostalgiska skimmer som ligger över artisterna ett tag efter deras bortgång gör att man ser på allt de gjort med extra blida ögon. Så. Hur väljer man?
Till slut gjorde jag i stort sett inte det.
Det du ser på bilden är nämligen Dead. Han hette egentligen Per Ohlin, men gick under artistnamnet Dead och frontade en kort tid MAYHEM. Jag kan, med lite reflektion, inte hitta någon mer passande akt för att representera döden, och detta trots att jag personligen egentligen inte tycker att MAYHEM är sådär fantastiskt bra. Speciellt inte moderna MAYHEM, det är musik som går bortom min fattningsförmåga känns det som. men det är ett klassiskt band. Få eller inga akter var så viktiga för framväxten av den andra vågen av black metal, få eller inga andra individer har stått i centrum på samma sätt som just Pelle ”Dead” Ohlin och Øystein ”Euronymous” Aarseth när det gäller att ta genren till det extrema. Det har kanske inte varit direkt sunt och smart alla gånger, men det har varit med passion och vilja, och det har baske mig varit med döden närvarande och i centrum. Ingen av dessa herrar finns mer, och historierna om deras bortgång är dokumenterad mer än många andra och namnmässigt större rockstjärnors.
För mig är en del av charmen och lockelsen med black metal just det där. Galenskapen som faktiskt finns/fanns under ytan, och som var så pass verklig att det till och med i eftertänksamhetens kranka ljus och i torr beskrivande text framstår som nästan vibrerande och levande.
Den skiva som får representera Dead Man’s Hop är den klassiska inspelningen med just ”Dead” på sång, den som heter ”Live In Leipzig”. Som bekant valde ”Dead” att ta sig av daga innan MAYHEMS klassiker ”De Mysteriis Dom Sathanas” spelades in (han ersattes på den skivan av Attila Czihar), men flera av låtarna återfinns på den här liveskivan som alltså spelades in innan studioskivan. Och det man kan konstatera är att ”Dead” har en betydligt mustigare stämma än sin efterträdare. Det hade varit intressant att höra det färdiga resultatet av ”De Mysteriis….”, är väl det minsta man kan säga.
Till detta finns det mängder av läsning, om du vill ha lite sådant till din öl. De tre böckerna du ser på bild är dels samlingen av Metallion, alltså typ världens tjockaste bok, samt klacksparken Lords Of Chaos som flankerar den bok som verkligen är läsvärd; Black Metal – Evolution Of The Cult av Dayal Patterson. Tjock, matig och välskriven, och kanske är det där vi landar till slut med Ddead Man’s Hop?
Inte i en musikalisk skiva eller artist i sig, utan i i det enkla faktum att det finns så många bortgångna hjältar, så många legender som är värda att hyllas – och det kanske gör sig lika bra i text som i toner. Det kanske är själva företeelsen i sig som är grejen? Hur vi rockers håller minnena kära, håller musiken och legenderna levande?
Jag hoppas det. Det känns lite trösterikt, och även om jag valde MAYHEM och ett kanske extremt uttryck musikaliskt sett så är det ett exempel på hur livet bortom döden kan te sig för en rockstjärna.
”Jag är inte en människa. Det här är bara en dröm, och snart vaknar jag. Det var för kallt och blodet levrades hela tiden”.
Dead Man’s Hop är en öl värdig att hylla alla dessa legender, och för oss levande att hålla i medan vi hyllar och minns dem.
Jajamensan…