Rebellängeln dricker Dank Tranquillity

Du vet ju att DARK TRANQUILLITY’s frontman MIkael Stanne är en ölnörd som inte sällan blir tillfrågad att skärskåda hårdrocksöl när det ges tillfälle, right? Och att han gett fina omdömen om våra öl senast, då vi hade med SAXON Crusader Pilz,  SAXON Thunderbolt ESB, SAXON Warrior IPA och Skogsröjet Rejmyre Pale Ale i ett och samma nummer av Close-Up Magazine? Well, något av det intressanta som framkom var ju att DARK TRANQUILLITY var på gång med en egen öl, en New England IPA i samarbete med deras vanliga kumpaner All-In Brewery, enligt egen utsago en humlig västkust-IPA i samarbete med All In, igen, som ska heta Dank Tranquillity.

Nu finns den, och eder Rebellängel handlade in 4 stycken från utmärkta Glasbanken (outstanding service!) för att testa lite. It’s a hard job but someone’s got to do it… och som vanlig kan undertecknad egentligen för lite om öl för att det ska få vara huvudfokus (ni får tjata på Hopmaestro för en riktig recension!), utan det blir mer musik av allt. Men det kanske ni kan leva med.

Som start är det alltid lika bra att gå från början. New England IPA är en stil som verkligen passar färsk och i värme, så utomhus och med sällskap av bandets första riktiga dunderplatta, den som de förknippas med fortfarande. ”Skydancer” var debuten, men det är väl ”The Gallery” som de verkligen red på, och ölen serverad i en bra kupa. Härlig friskhet, komplext och ganska.. nästan apelsin i smaken. Klart sommar, samtidigt som bandet manglar genom sin klassiker. I ärlighetens namn är det inte en av de skivor jag ger speciellt mycket speltid normalt även om den är trevlig när den åker på, och man slås av en del saker. Att Stannes röst (i alla fall på min nya Deluxe-utgåva) är så bra och ändå – trots alla år som passerat – så pass lik hur han låter nu. Att låtsnickeriet är nästan överambitiöst, och att bandet liksom går all-in (hehe, phun intended med tanke på bryggeriet de valt!) på allt – taktbyten, gästsång, pianospel, mangel… det hela är, i ärlighetens namn, stundtals lite för komplicerat kan jag tycka, och det är inte utan att man funderar hur en öl med den här skivan som förebild hade smakat? En lager-IPA-stout med bär? Alla humlesorter bara, rakt av? Hur som helst, det är en trevlig stund i solen, ölen är sjukt stabil och läskande (trots sina 7%, en alkoholhalt som nog passar riktigt bra) och den matchar väl musiken. Eller, ölen är nästan lite för stabil för ”The Gallery”, som är mer upp-och-ner i jämförelse.

Hur gå vidare, alltså?

Från gammalt till nytt. Nyaste, faktiskt, med ”Atoma” i fokus. När den här skivan kom var jag rätt nöjd och delade ut 4/5 i betyg, men det var ganska länge sen jag gav den speltid (vi kommer till varför lite senare..). Nu, med en pang-bärs i glaset så är den nästan chockerande bra. Stark skiva, starka låtar, stark produktion. Jag var tvungen att ta med den på en löptur för att kolla att det inte var ölen som snackade, men dra mig baklänges… ”Atoma” levererar, och så här i efterhand känns 29:e-placeringen på 2016 års Topplista lite klen… Kanske har det att göra med glaset också, det här IPA-glaset från Spiegelau ger bra tryck i doften och jag gillar hur det liksom kramar ur det sista av ölens smaker, men den andra Dank Tranquillity som inmundigas känns snäppet vassare ändå – trots att den första var fin. För ordningens skull vill jag påpeka att det här är olika dagar, och kanske har smaklökarna, humöret och livet i gemen behandlat Rebellängeln bättre den andra dagen bara? Eller så är det ”Atomas” löjligt starka leverans som sällskap som inverkar positivt? Oavsett – det här är bra. En öl med djup!

Som du ser på de här bilderna så har vi flyttat inomhus nu. Öl ska förstås drickas så färsk som möjligt, men man klämmer knappast i sig alla fyra på stört. Senare under veckan och kvällen fick dessa två möta sin skapare, så att säga (Dvs insidan på undertecknads mage. Inte grabbarna i DARK TRANQUILLITY.) Den vänstra bilden, med det höga glaset på fot (varför dessa tjat om glas? Jo, för att jag håller med Hopmaestro om att det faktiskt påverkar upplevelsen av drycken, och för att det är lite extra kul att jämföra när man har samma öl flera gånger i rad…) har sällskap av den eran som jag tycker att DARK TRANQUILLITY var som allra bäst. ”Character” och ”Fiction” är riktigt jävla skitbra plattor (egentligen kan man nog peta in ”Damage Done” här också, men jag glömde det när jag tog bilden – och sen var det ju liksom försent..!), och oftast är det till den tidsperioden som jag letar mig när jag lyssnar på DT. Skulle du tvinga mig att välja en av dem så håller jag nog ”Character” högre, den känns dels lite smutsigare och elakare, och dels har den några av mina absoluta favoriter. Out Of Nothing och Lost To Apathy är ess i min bok. Som den här ölen, faktiskt, och jag tror inte bara att det är musiken som talar – den är väl balanserad och fin. Kanske är min största kritik att etiketten är lite mörk, i alla fall för oss färgblinda. I ärlighetens namn såg jag först knappt att det stod Dank Tranquillity i brons/guld mot den mörka bakgrunden!

Sist ut: liveplattan ”Where Death Is Most Alive”, denna makalösa prestation från Milano, Italien. Jag har den på DVD och CD, eftersom jag är en nörd och vill ha det. Den åker fram med jämna mellanrum, främst skivan, då den faktiskt smälter samman alla de ovanstående musikaliska delarna i ett snyggt liveframförande. En form av ”Best Of”, helt enkelt, och att se bandet på den där rätt trånga scenen gör det nite mindre. Sådär lagom påkostat, och snarare jävligt enkelt och rakt på! Sista ölen, och då valde jag det tråkigaste glaset att dricka ur – men med roligaste historien bakom. Det kommer från Dallasbryggeriet Deep Ellum, där jag var på studiebesök förra året (roliga bilder här!) och där en del av grejen var att man fick ta med ett glas hem. Snygg logga, men själva glaset är väldigt tjockt i godset, tungt att hålla i och kanske egentligen gör sig bäst för en tysk pilsner eller weissbier. Det må vara ändå, då DARK TRANQUILLITY ska ha all cred för den öl man fått ihop, och den liveplatta man producerat. Dags för ny liveutgåva snart va, kan man tycka?

Tur man ändå har den här så länge..!