Old school Mötley!

Den senaste tiden har det varit nostalgi som dominerat musiken. Gamla hjältar. YNGWIE MALMSTEEN. SAXON. SCORPIONS. Gamla JUDAS (som du ju såg tidigare i sommar, om torra skorpor, med Halford i inlägget om låtar som heter samma sak), IRON MAIDEN med DiAnno på sång. Härliga toner. Och dessutom med MÖTLEY CRÜE från fordom, och just de här underbara trashankarna ska vi fokusera lite extra på i det här inlägget. Du vet ju att de var bandet som var mest over the top när det gällde (…i a f om man inte räknar med Ozzy, som de själva beskrev som oslagbar i festande), och att deras legend till stor del kommit att bygga på det. Speciellt i efterhand kan jag tänka att det är folk som knappt hört bandet, men ändå läst ”The Dirt och baserar sin åsikt på den.

Sure, det är väl kanske inte fel (man kan ju liksom inte bortse från deras galna scenshower eller beroende av droger och sex, det var en del av paketet), men har man inte tagit med musiken så har man missat något. Det där spektaklet hade aldrig blivit mer än missbruk om det inte varit för att bandet presterat stundtals fantastiska låtar!

De här två plattorna är ju starten och stommen. Jag var lite för ung och bodde lite för mycket i skogen för att koppla på i samband med första given ”Too Fast For Love”, men vid ”Shout At The Devil” fattade man ju. Dessutom med en sån titel, ramaskri bland alla vuxna och lärare i norr – underbart såklart. Nikki Sixx behövde väl dessutom debuten för att verkligen förfina sitt låtsnickeri, för även om det finns ess som Live Wire, Piece Of Your Action och titelspåret på ”Too Fast For Love” så är det kanske en aning ojämnt. Efterföljaren och bandets Magnum Opus är förstås såväl jämnare som spetsigare, och ”Shout At The Devil” får räknas som ett av de verkligt klassiska ”måste-ha”-albumen i hårdrockshistorien. Det är här man serverar Looks That Kill, Red Hot, Too Young To Fall In Love (kanske undertecknads favoritlåt med bandet alla kategorier), Shout At The Devil, Bastard, Knock ’Em Dead, Kid med flera. Det är det tyungsta och mörkaste albumet, och det har ett gitarrljud att DÖ för! Helt underbart daterat, men vackert på alla sätt!

”Theatre Of Pain” är sen det glättigaste albumet. Med en stadig produktionscykel om 2 år/album så är det tydligt att man behövde lägga om lite, och nu är det fest och glamour som gäller. Smoking In The Boys Room och balladen Home Sweet Home är de stora publikfriarna här, och när den här skivan kom var jag stormförjust. Vinyl, med rosa omslag…. å du ljuva 80-tal!  Så här i efterhand är det lite av en krystad känsla över den. Förutom en cover och en fin ballad så går det lite på tomgång, faktiskt. Lite som på nästa platta, ”Girls, Girls, Girls”, fast där har man ett par egna hårdare spår som klamrat sig fast genom åren. Öppningslåten Wild Side kommer väl alltid att vara ett av de där som hamnar på samlingsplattor och spellistor när MÖTLEY ska avhandlas. Ändå…

….känslan efter de två första skivorna var att det liksom var bra. En del riktigt bra låtar, men man levde på singlar. Habilt hantverk hela vägen ändå, och de starka singlarna är det vi tar med oss. Hade de kunnat vinna Melodifestivalen med Home Sweet Home, till exempel? Om det varit nu? Absolut, säger jag. Och fundera på det, ett band som två år innan haft ett elakt gitarrljud och en skiva som döpts till ”Shout At The Devil” levererar en ballad så tidlös att det är löjligt. Det är förmågan att skriva låtar det!

”Dr Feelgood” – med sin enormt fula gröna färg – är det sista albumet från förr som jag gillade, och det kändes som en liten återgång till hårdare tongångar. Vill minnas att brorsan hade vinylen? Det här är också sista plattan innan ett längre uppehåll där John Corabi sen kom in som sångare istället för Vince Neil. Inget ont i sig om John Corabi, men det är ju Vince som ska sjunga i Mötley… det vet vi allihop. Hur som helst, det är här du får spår som Kickstart My Heart, Slice Of Your Pie, Rattlesnake Shake och det snygga titelspåret.

Efter ”Dr Feelgood” släppte jag bandet, och plattor som deras självbetitlade, ”Generation Swine” och ”New Tattoo” har jag lite eller ingen koll på. Lite oväntat då att jag skulle kolla in och gilla sista studiogiven, ”Saints Of Los Angeles”? Kanske för att omslaget påminner en hel del om just Fellgood, minus den gräsliga färgen, men av någon anledningen har jag fastnat ganska mycket för den. Spår som Mutherfucker Of The Year och Face Down In The Dirt är ju bra, och såklart har bandet – som alltid får man säga – ett knäckande bra titelspår. De väljer aldrig en dassig låt som får namnge plattan, den saken är säker.

Old school MÖTLEY. När musiken faktiskt bar alla galenskaperna. Jävligt bra!