Odödlig black metal stout!

Jag måste börja det här inlägget med att erkänna en sak: jag tycker att det är lika delar fantastiskt och skräckinjagande att Heavy Metale-teamet har utökats med Hopmaestro. Fantastiskt eftersom jag verkligen verkligen gillar texterna, och jag tycker att det behövs på en sida, ett aspirerande onlinemagasin, som den här. Dessutom gillar jag skarpt inställningen att han hellre beskriver en känsla än att med krångliga ord förklara dofter och smak (fast recensionerna faktiskt innehåller båda delar, bara snyggt inlindat).

Men. Han har ju så jäkla snygga bilder, och det kan ge mig lite dåligt samvete. De bilder som eder Rebellängel bidrar med ser ju underutvecklade ut i jämförelse. Saknar all form av komposition, rekvisita, ljussättning  och.. ja.. kvalitet. Tagna i en hast med en iPhone, ständigt med en kommande text gnagande i bakhuvudet snarare än med målet att leverera en bra bild, och resultatet blir ofta därefter. Och det kan få mig att känna samhörighet med det där rådjuret som fångas i strålkastarljuset, frusen till orörlighet av skräck och bara väntande på att bli överkörd. För min del överkörd av bildkvalitén och karisman som Hopmaestro har i sina bilder. De känns som superanimerade 3D-filmer av modernt snitt bredvid mina streckgubbar till bilder.

Däremot har jag helt enkelt inte tänkt att göra ett enda smack åt det. Det finns en charm i Linus På Linjen, tänker jag, och en ärlighet i de dassiga bilderna. Lite som ljudbilden på en black metal-platta från Norge, -92. Det får liksom inte vara för bra. Och det tar oss också rätt snyggt (om jag får säga det själv) in på dagens inlägg. Det handlar, temavecka som vi har, om black metal – och eftersom det är fredag så ska vi även kika på en öl. En stout, förstås. Ska det vara svart så ska det, och det är förstås inte vilken stout som helst. Den heter passande nog Black Metal Imperial Stout från Jester King, och har kanske den fränaste etiketten jag sett på år och dar. Corpse paint regerar, helt enkelt, och i min värld finns det inget band som är lika stora gudar avseende corpse paint som… IMMORTAL.

Let’s face it (haha, phun intended!), det visuella är viktigt för black metal – men på samma sätt som WATAIN badar i blod, GORGOROTH dekorerar scenen med avhuggna kreaturshuvuden och kropparna med maximalt antal spikar (se lite bilder nedan för mer inspiration) och SHINING skär sig själv på scen så har IMMORTAL en mer eller mindre ofrivillig humor i allt man gör. Frontmannen Abbath har till och med fått en företeelse uppnämnd efter sig, ”Abbathing”, som innebär att man ställer sig i den berömda posen, hänger ut tungan och spretar med handen. Mitt facebookflöde får då och då underbara bilder på vänner som genomför ”Abbathing in Prague” och andra ställen. Och googlar man en del på bandets videos så har man stundtals skrattfest över hur galet underbart nördigt man lyckas göra allt. IMMORTAL ser ut lite som killen på etiketten, och precis som med ölen så kommer man undan med det av en enda orsak.

Innehållet är bra. I bandets fall så har man ett låtmaterial som verkligen inte går av för hackor (dängor som One By One, Tyrants eller Sons Of Northern Darkness skojar man inte bort – det är rena black metal-hitsen!), i dryckens fall så har man laddat in mäktigt med smak i den här svarta historien.

Ibland ser du på denna blogg kopplingar som innebär att namnet på en låt/grupp/skiva får en öl bredvid sig, och sen oreras det rätt långsökt om den här kopplingen. Inte sällan slutar det med en rätt omfattande genomgång av skivan, och en mindre omfattande genomgång av ölen i fråga. Denna gång är inget undantag. jag kan konstatera att Black Metal Farmhouse Imperial Stout är god, mörk, tjock, chokladig och väldigt… mycket. Både avseende alkoholstyrka och mastighet, och den här petar man inte i sig i sin ensamhet bara sådär. Det blir vääääldigt mycket av det goda i så fall. När det gäller musikvalet till så plockade jag denna gång en DVD istället för en skiva, och det beror förstås på att i centrum står ju nu det visuella. Då ska det vara film (även om det i detta fall också medföljer en CD med ljudupptagningen), och det är denna gång från bandets tillfälliga återupplivning och när man spelade live på Wacken.

Det innebär att scenen är i stort sett tom. Det finns ingen rekvisita, inga finesser. Bara Abbath i sin skitcoola sminkning, Horgh bakom trummorna och Apollyon på bas – och det räcker alldeles utmärkt. Har man karisma och utsrålning som en halvgud behövs liksom inte så mycket mer… IMMORTAL ”Live At Wacken – The Seventh Date Of Blashyrk” är helt enkelt dominant, stöddig men samtidigt lättlyssnad black metal. Som drycken. Uäck, som Abbath skulle ha kvackat om.

Sist men inte minst: fler gott om bra stout finns det i storflaska. Eller vad säger Hopmaestro om den här duon i jämförelse med Black Metal Farmhouse Imperial Stout?