De här tre skivorna dominerar när det gäller speltid för undertecknad. Tre riktiga tungviktare får man säga, där överraskningen nog ändå är BLOODBATH och deras ”The Arrow Of Satan Is Drawn”. Inte för att den är vansinnigt bra, utan för att den kom betydligt snabbare än jag trodde att det skulle släppas en ny BLOODBATH-platta så pass snart efter ”Grand Morbid Funeral”. Och så har den en snygg liten detalj i form av det där svarta bandet som liksom håller ihop skivan i stängt läge, en pikant detalj jag inte sett förr på den fysiska produkten.
Tyvärr vet jag inte om jag tycker att skivan är just sådär fantastisk som jag skulle vilja, och som det här bandet verkligen kan vara i sina bästa stunder. Det är hårt, svinhårt stundtals, och det har rätt ljud, och många gånger coola riff, men personligen tycker jag att det är mer attityd än sväng den här gången, och skulle nog inte dela ut mer än en betygstrea så här långt. Visst, skivan kom i fredags så det tarvar ju mer varv innan man egentligen kan säga bu eller bä, men inte är det starkaste skivan i diskografin direkt?
HIGH ON FIRE stökar vidare, och precis som väntat är det smutsigt brötigt sväng som står i centrum av ”Electric Messiah”. Stundtals kan man känna att man lyssnat rätt länge på skivan och sen upptäcka att det fortfarande är samma spår som mörbultar en – precis som man vill ha det alltså. Matt Pike är förbannad, doom-riffen har en crust i dem som är elak som fan och låtarna är rätt starka. Kanske inte lika starka som vassaste skivan ”Snakes For The Divine” från 2010 (…som av en slump antagligen den ”renaste” och mest polerade också, och där någonstans kan man ana undertecknads smak avseende hur HIGH ON FIRE låter när de är som bäst…), men ändå bra. Det här är en skiva att köra bil vansinnesfort till, och allra bäst exempel på det är antagligen första spåret och tillika singeln Spewn From The Earth. Rasande hårt!
Sist men inte minst i den här trion har vi svenska VANHELGD, antagligen det mest intressanta dödsbandet som kommit fram i detta avlånga land på bra länge. Smålänningarna/Östgötarna* (se kommentarer!) mixar texter på svenska och engelska, och vältrar sig i de svarta och mörka delarna av själens djupaste misär. Här besjungs döden och livets meningslöshet, men aldrig har jag hört det göras så bra generellt. Med det sagt: bandet har ett par rent av fantastiska skivor att leva upp till, och trots att ”Deimos Sanktuarium” är den starkaste skivan bland dessa tre så är det nog det svagaste släppet av bandet i fråga. I alla fall snäppet efter föregångaren ”Temple Of Phobos”, och absolut inte i paritet med klassikern ”Relics Of Sulphur Salvation”
Ändå. Detta är en skiva som innehåller många många krokar, och strofer som sätter sig som berget efter att ha hamrats in av bandet.
Så. Om betyg skulle delas ut här och nu? Såhär då, antagligen!
BLOODBATH ”The Arrow Of Satan Is Drawn” = 3 av 5
HIGH ON FIRE ”Electric Messiah” = 3,5 av 5 (fegt med halva, men hey..!)
VANHELGD ”Deimos Sanktuarium” = 4 av 5
Vän av ordning här, men Vanhelgd råkar tyvärr vara östgötar och inte stolta smålänningar ;-)=
Ja – jäklar! Det är min bristande kunskap i den svenska geografin som ger sig till känna, jag placerade helt enkelt Mjölby i fel landskap.
Extra plus till dig, Ola, och tack för det. Texten uppdaterat modell half-ass!