Var det kommer ifrån kan man fråga sig. Det här inlägget kanske, eller det faktumet att november med sitt mörker är här, men det är bara att erkänna: det har varit en hel del ROTTING CHRIST i lurarna på Rebellängeln den senaste tiden. Och tankarna har varit på varmare stunder.
Personligen har jag ju en sån där kluven inställning till grekernas musik, när den är bra så tycker jag den är fantastisk – och samtidigt har jag stundtals svårt för de moment som inte är musik, alltså inslag av annat. Första plattan jag verkjligen älskade var nog ”Aealo”, och som vanligt när man hittar en skiva som ger ett ”in” i ett band så värderar man den lite högre än övriga. Det skapas liksom ett band som är extra starkt med just den plattan. ”Thy Mighty Contract” som du ser överst till vänster räknas ju annars som en av bandets riktiga klassiker, men den har jag köpt i efterhand – och då är det inte riktigt samma sak som om man tog den till sitt hjärta när den kom.
Bilden du ser är en tröja inköpt för 2 euro som bakgrund mot de skivor undertecknad har med ROTTING CHRIST (kan vara ett av de tuffaste namnen i hela hårdrockshistorien!), och den platta som vi ska hylla lite extra idag är den senaste, kanske mest ”lättlyssnade” av alla. ”The Heretics” är riktigt bra!
Rotting Christ har tusan blivit bättre på senare år än de någonsin varit. Jag har gillat dem hela vägen men Rituals har nog blivit min favoritplatta…