MASTODON är ju inga okända lirare direkt. På den här bloggen har de figurerat massor, senast i samband med att undertecknad recenserade deras eminenta platta ”Emperor Of Sand”, just nu favorit till förstaplatsen på den kommande Årsbästalistan 2017 (se där en spoiler!), men även i samband med recension av föregångaren ”Once More ’Round The Sun” (som då knep plats 3 på 2014 års sammanställning) och i samband med att deras Black Tongue IPA fick sig en omgång. I tillägg till det så har de hyllats en masse runt om i världen, och bandets skivor toppar listor i stort sett överallt när de släpps. Kort sagt: MASTODON är ett band som kanske inte behöver speciellt mycket presentation i sig. Däremot är de 4 stycken kreativa själar som utgör bandets helhet, och därför är det tydligt ibland att vissa släpp och låtar är mer eller mindre influerade av vissa individer.
”Cold Dark Place” är en EP som inte bara passar alldeles utmärkt till vår svenska årstid just nu, det är också en uppvisning i hur MASTODON låter när Brent Hinds får fria tyglar (ja, inte helt fria men närapå). En sida som Pitchfork förklarar det hela på djupet, för min del nöjer jag mig med att konstatera att jag alltid gillat när Hinds får vara en ganska tung del av bandets kreativa process. Det borgar för spännande låtar, och ”Cold Dark PLace” är inget undantag.
4 spår får man. North Side Star, Blue Walsh, Toe to Toes och titelspåret Cold Dark Place. Musikaliskt finns inte speciellt mycket att tillägga – det är skönt svajande gitarrer, refränger som sitter, mörka bråddjup – mer än att detta är en lämplig skiva att ta oss in i det som väntar när det gäller Tipsen på den här bloggen. Vi nalkas november, och då blir det i sedvanlig ordning lite dystrare tongångar på Tipsen. Mörkare. En kall mörk plats, helt enkelt!