Nostalgiskimmer över AC/DC ”Dirty Deeds…”

Vete fanken om det har med åldern eller annat att göra, men det tycks mig som om jag plockar ut en skiva som ger nostalgiska vibbar och kraftiga minnen varenda gång jag står vid skivhyllan numera (ja, jag gör ju det rätt ofta, och patetiskt nog så bygger jag upp en liten hög med skivor som jag sedan bär ner till stereon för att beta mig igenom innan de får komma upp på övervåningen och återbördas med sina släktingar igen… se bara hur det kan se ut efter en helg i det här inlägget). Och eftersom jag verkar lida av litterär diarré så får du följa med på det hela. Häromdagen LED ZEPPELIN, idag AC/DC (och som spoiler… det kommer en till…). Och inte vilken skiva som helst, nej den kanske fulsnyggaste av dem alla: ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”. Kolla omslaget, hur man lyckas fånga en känsla av ett motell i Californien där det pågår en del dirty deeds, och som får en extra prick över i genom att man valt att censurera allas ansikten. Det är förstås helt briljant i all sin enkelhet, och ett av de album där konvolutet passar som allra bäst ihop med titeln och musiken.

Musikaliskt är det AC/DC, varken mer eller mindre. Det är lite som det roliga Citatet där Angus Young blir arg för att folk säger att de gjort elva likadana plattor när de faktiskt gjort tolv, om man ska ha glimten i ögat. Det är Bon Scott på sång, så stilen är kanske en aning ruffigare och mer bluesig än vad bandet blev med Brian Johnson på sång, men man tar ju liksom inte miste på vilket band det är som rullar i stereon direkt. Skivan som sådan kom -76 och finns med på sammanställningen över de bäst säljande skivorna på 70-talet.  Mitt exemplar är på CD, i en ramastrad form. Och digipack…. men det tog bra länge innan jag köpte just den här plattan med AC/DC och ur deras remastersserie. Anledningen är rätt enkel – jag brukade sucka och stöna tungt åt den en gång i tiden.

Det var en tid då vi samlades varenda helg – och inte sällan på vardagskvällarna – hos en eller annan kompis för att spela spel. Kort, rollspel, brädspel. Spela spel som inte behövde en skärm, helt enkelt, och givetvis var det den som stod som värd som också valde musik. Agerade DJ och vände skivorna (vinyl, barn, vinyl…då man fick byta sida med handkraft för att få höra den andra halvan av plattan) när så krävdes. Och varje gång vi var hos Niclas valdes AC/DC. De var, är, och förblir hans personliga favoriter – och eftersom han bodde i en villa med sin familj men på något sätt hade lyckats belägga hela övervåningen för sig själv så var vi helt enkelt ofta där. Det blev således väldigt mycket AC/DC.

Såhär i efterhand inser jag att jag nog var ganska hård mot honom, och påstod saker som att alla låtar lät lika, och att man omöjligt kunde höra vad de sjöng. Lögn, förstås, och oftast tycker jag ju att AC/DC är och var bra.

Undantaget var den här skivan. Jag kunde inte med den. Tyckte den var plump och kändes… ja.. .lite smutsig. Precis som titeln antyder. Jag tyckte dessutom att omslaget kändes billigt, och det där satt i länge även efter att vi flyttat runt i landet och till slut blivit mer eller mindre splittrade. När jag köpte AC/DC remastrade skivorna på CD för att jag vill ha dem så ratade jag den här i första vevan. Inte för pengarna – jag tror de låg på 49:- stycket eller nåt sånt – utan för att jag fick nästan akuta ångestdarrningar av att se titlar som Love At First Feel, Big Balls, Rocker, Problem Child eller Ain’t No Fun (Waiting Round To Be A Millionaire). Det sa liksom bara smack så var jag tillbaka där och då, när man hörde riffet som öppnar titelspåret och skivan och visste att nu var det Dirty Deeds som gällde den närmsta halvtimmen-fyrtio minutrarna.

Jag har sedan dess köpt den. Det kändes störigt att mitt förflutna skulle få styra mitt liv på ett sådant sätt – och tro på fan om inte skivan har helt ändrat sig? Eller, rättare sagt kanske, jag har ändrat mig?

Fortfarande kan jag inte riktigt se storheten i en del spår, men skivan som helhet är ju bra?!?

Problem Child, Ride On, Dirty Deeds Done Dirt Cheap och nämnda Aint No Fun svänger ju?!?

Lägg till att jag då ändrat åsikt om omslaget och dess koppling till skivan så inser man att jag faktiskt skäms lite för att jag sågade den så hårt då. Framförallt som jag tror att jag nog använde rätt hårda ord i onödan. Visst är det fortfarande lite bitterljuvt. Jag anser inte att alla spår är kanon, men det är bra mycket bättre än vad jag än gång höll det som.

Och dessutom har ju numera få skivor som är lika hårt sammanknutna med nostalgiska bilder och minnen från förr.

”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”, för bövelen!