…med en längtan om varmare toner: NILE, ORPHANED LAND, ROTTING CHRIST och MELECHESH

…jag tänkte att såhär i mörkret kanske det kan passa med lite varmare toner. Löften om mer exotiska sätt att lira brutalmangel.

Fyra plattor, fyra höjdarplattor, där det kanske visar sig att du inte hade koll på dem alla!

Vi pratar om NILE ”Annihilation Of The Wicked”, ORPHANED LAND ”All Is One”, Melechesh ”The Epigenesis” och ROTTING CHRIST ”Aelo”, och detta är totalt sett en smältdegel av så många sydländska influenser att det är nästan löjligt. ROTTING CHRIST är förstås från Grekland, och på ”Aelo” låter man det skina igenom tydligt – utan att för den skull ge avkall på hårdheten. NILE är från Staterna (utom då trummisen George Kollias som faktiskt också rötterna i just Grekland om jag minns saken rätt), men hämtar såväl text som influenserna från forntida Egypten. ORPHANED LAND är Palestina/Israel, och kanske den mest orientaliskt klingande given bland dessa (man har till och med valt att trycka texterna på två språk, som du ser om du kollar bilderna ovan noggrant), och avslutar man sedan med MELECHESH så har man black metal där folket numera må vara bosatta i Europa men där rötterna kommer från Israel och fortfarande är hörbara. ”This Is Sonic Magick”, som de själva säger. Okej, du har bilder ovan – ska vi kolla på själva skivorna då?

NILE ”Annihilation Of The Wicked” är ett riff- och trumparty utan dess like. Från starten till målet (främst mot målet) är det galet tajt och snyggt levererat, och för mig är detta den bästa giv som NILE har presterat. Anledningarna är ganska enkla: de stavas förstås Cast Down The Heretic, Sacrifice Unto Sebek, Lashed To The Slavestick och framförallt slutet då de fantastiska Annihilation Of The Wicked och Von Unaussprechligen Culten ligger. Kanske är detta den mest svårlyssnade skivan (av dessa fyra) för dig som inte har tränat örat att klara av extremmetal, men jag rekommenderar att du tar en tur på slutet. Smaka på insatsen som ges av Kollias på trummorna, eller tyngden och pisket i de låtarna…. gick det till sådär i forntida Egypten så gick det fan redigt hårt till!

Skiva nummer två får så bli den klart snällaste och mest lättillgängliga. ORPHANED LAND är veteraner, men har kanske inte den högsta utgivningstakten i världen. Bandet jobbar intensivt med att sammanfoga de olika sidorna i konflikten på Gaza. Texter levereras på hebreiska och engelska, och det gödslas med användandet av orientaliska instrument och influenser. I fronten står Kobi Farhi som sjunger riktigt jäkla bra, och bandet spelar på ”All Is One” ut hela spektrat. Du får progressiv snyggdöds som kan få forna OPETH att baxna (låten Fail), snygg modern metal som gift sig progressiva österländska toner (titellåten och The Simple Man) samt smäktande snygga slingor och texter (den mäktiga halvballaden Brother är kanske skivans höjdpunkt).

ORPHANED LAND levererar kort sagt, och man gör det på ett sätt som verkligen skänker värme till frusna nordiska själar…

Ska vi stanna kvar i Israel så hamnar vi i Jerusalem, i alla fall initialt. MELECHESH stammar härifrån, och man levererar en egen black metal där det känns att man inte följer normerna inom genren. Numera må de vara bosatta i Holland och Frankrike, men lyssnar man på alldeles glimrande vassa ”The Epigenesis” så är det inte mycket att tveka om – här lever orienten kvar.

Trots att det är black metal så är det här inte speciellt hårt. Ett bra exempel är inledande, kanske starkaste spåret av alla, Ghouls Of Nineveh, som driver med sitt säregna riff. Det är liksom stenhårt samtidigt som det verkligen inte är stenhårt, och påminner kanske snarare om en piska än om ett svärd för att tala i metaforer. Skivan som helhet är också riktigt bra, och det är en sån där som fastnar och som man nynnar på i efterhand. Personligen håller jag nämnda Ghouls Of Nineveh, titelspåret och Grand Gathas Of Baal Sin som höjdpunkterna, men lyssna igenom den helt tycker jag. Det kommer värma som en pisksnärt på ryggen…

Sist men inte minst – mäktiga, rutinerade, starka ROTTING CHRIST.Tar man – och behåller genom tiden – ett sådant namn i Grekland så går man liksom inte dne enkla vägen, och bandet har genom åren fått lida en hel del för det då man exempelvis strukits från en del festivalspelningar då större akter (läs: MEGADETH) krävt att bandet med det uppseendeväckande namnet ska plockas bort.

Då fattar man ingenting.

På ”Aelo” tar man sina rötter på fullaste allvar, och gifter ihop dem med sin egna form av goth/black/moderna metal – allt med ett slående resultat. Min absoluta favorit är Demonon Vrosis, men skivan som helhet är en uppfriskande, varm och udda kvalitetslyssning. Och det finns härliga sydländska toner här, lyssna till lika delar galna och briljanta Orders From The Dead och försök att inte tänka på en grekisk gråterska i svarta kläder, I dare you..! Medverkar gör förresten PRIMORDIALs Alan Avril Nemtheanga som gästsjunger på Thou Art Lord, bara det borgar ju för att det ska lyssnas på…!

Så.

Det om det. Detta var fyra skivor som kanske kan värma den frusna själen. Hoppas du inte hade koll på dem allihop sen förr, och hittar en ny favorit alldeles oavsett din smak av ”hårdhet” på musiken!