Ja, det är inte klokt. Tiden ruuuuuuuuuuuusar fram, och det är just nu mest fokus på allt det här med summering av året. Vilka skivor som varit bäst, sämst, störst och liknande. Jag tycker att detta år är knepigare än på bra länge, vilket beror på att många starka släpp landat sent under året, och därför är knepiga att placera in i en lista. Det gör också att en del skivor som ligger för recension i det här inlägget kommer få en ganska styvmoderlig behandling. En översikts-genomgång. Recension i destillat, snarare än ”på riktigt”. Kort sagt, häng med så ska vi massrecensera inte mindre än 6 plattor på ett bräde!
Spanska ’77 lever i en värld där 70-talet låter som AC/DC. Fjärde given ”Nothing’s Gonna Stop Us” är precis lika tråkig som de föregående, och ett typisk meningslöst album. Det finns ingen som helst anledning att köpa detta, då låtarna går på tomgång och agerar blekare kopior av roligare och starkare original. Sugen på AC/DC-rock från sjuttiotalet? Lyssna på det då. Det riktiga.
Svenska gitarristen Magnus Karlsson är en av mina favoritkompositörer. Inte bara i hans position i PRIMAL FEAR gör han kvalitetsgrejor, jag tänker också mycket på insatserna i plattorna med ALLEN/LANDE, där han verkligen levererar fint låtsnickeri. Det här är förstås ett beställningsjobb från Frontiers Records, och man kan ju lätt tröttna på dem. Det blir lätt lite lika, men när resultatet är lika bra som MAGNUS KARLSSON’s FREE FALL uppföljarplatta ”Kingdom Of Rock” så ser jag gärna mellan fingrarna med det. Herr Karlsson kan nämligen konsten att sätta sina sångare i en sits där de passar samtidigt som de verkligen får ta i för att kunna levererar, och när gästlistan innefattar namn som Jörn Lande, Joe Lynn Turner, Tony Martin, Rick Altzi, Tony Harnell och David Readman för att bara nämna några så blir resultatet gott. Inte lika homogent som när han arbetar med färre sångare, men jäkligt bra. Minst lika bra som debutskivan med FREE FALL, vill jag påstå, och eftersom Rebellängelns Topplista ska rymma 50 plattor så lär den här kliva in någonstans där. Du vet snabbt om du gillar dne här typen av melodiös hårdrock, och om så är fallet är det här en höjdarplatta.
’77 ”Nothing’s Gonna Stop Us” = 1/5. Dåligt. Håll dig borta!
Magnus Karlsson’s FREE FALL ”Kingdom Of Rock” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Vidare går vi med två skivor som jag egentligen behöver mer speltid, men som ändå visar tydligt med hela handen vartåt vi är på väg. PARADISE LOST behöver visserligen inte mer tid för att sätta sina låtar i undertecknad – de sitter snarare redan som berget – men den här livegiven (kolla omslaget, ett av årets läckraste!) är inte helt standard. Den är framförd tillsammans Plovdivs Filharmoniska Orkester i Bulgarien (i alla fall ena setet), och eftersom utgåvan är en CD/DVD så känner jag att det egentligen borde tittas på det visuella också för att kunna ge det rättvisa…och det har jag i skrivande stund inte hunnit. Mer tid behövs också för att analysera detaljerna i musiken, men spontant är det här väldigt bra. Jag är ju dessutom lite svag för liveutgåvor där man gör något annorlunda, och att addera lite klassiska körer och orkester i arrangemanget är ett knep jag ofta faller för. Riktigt bra, förstås!
Riktigt bra är även den andra skivan du ser på bilden ovan, den som kommer från svenska MAMMOTH STORM. Vi snackar dyster och tung doom som levereras med bravur. Varenda gång jag lyssnat på plattan kan jag dessutom inte låta bli att tänka på hur CEMETARYs Mathias Lodmalm hade låtit om han skrikit istället för att sjunga (vete fan varför, men det känns verkligen så.. på ett bra sätt, ska tilläggas). ”Fornjot” är ingen lättviktare. Långa, blytunga malande låtar som fullständigt pulvriserar sitt motstånd. Jodå. Den här skivan kommer peta in sig på årsbästalistan, och med mer tid att absorbera den så har jag känslan av att den mycket väl kunnat knipa en framskjuten placering, för detta är bra. Och som gjort för dyster mörk höst och vinter. Hej, Rebellängeln Tipsar – det är ett löfte redan nu, även om jag önskar att jag hade mer tid med plattan.
Betygen nedan ska det bli extra spännande att återkomma till med lite mer tid mellan release och skrift. Jag har känslan av att de håller båda två, men som sagt, det blir spännande.
PARADISE LOST ”Symphony For The Lost” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
MAMMOTH STORM ”Fornjot” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Sist och… ja, nästan minst (?) får de här skivorna bli. I alla fall i den här massrecensionen, och det finns en anledning till det.De hamnar nämligen lite på mellanhand, då de är varken bra eller dåliga. Eller, rättare sagt, de är bra men inte så pass fantastiska att de håller mig fången någon längre stund.
QUEENSRYCHE är ju ett av mina absoluta favoritband historiskt sett, men efter debaclet med Geoff Tate – och den klart sjunkande kvalitén på musiken innan dess – så har jag liksom släppt bandet. Detta är faktiskt det första jag hör med sångaren Todd De La Torre, och jag måste säga att jag klart positivt överraskad. Det låter rätt… fräscht, fast man håller kvar vid dina gamla koncept och förstås inte når ens i närheten av karriärens höjdpunkter. Ska man jämföra med OPERATION MINDCRIME (Tates nya skötebarn) så vinner man på knock-out, men det är väl mest för att deras ”The Key” är rent av skitkass. ”Condition Hüman” är faktiskt ganska bra, och även om den inte riktigt klarar att vinna tillräckligt mycket speltid och mark i den nya tidens konkurrens så är det med ett litet leende på läpparna jag spelar den. Överraskande!
JOEL HOEKSTRA’s 13 är beställningsjobb modell 1A från Frontiers. En gitarrist med lite bluesig hårdrockskänsla (numera lirar han också gurka med WHITESNAKE) som får Russel Allen och Jeff Scott Soto som sångare. Producerat i mellanmjölkens förlovade land så att inget sticker ut. Ganska intetsägande, men lik förbannat faller jag för enkelheten i det hela. Och att det är för rutinerade och duktiga rävar som levererar tillräckligt bra för att det inte ska ramla ur ramen. Även om det inte blir så spännande. Det är bara det…när ska jag lyssna på det här framöver? Aldrig, gissar jag…!
QUEENSRYCHE ”Condition Hüman” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
JOEL HOEKSTRA’s 13 ”Dying To Live” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare
Okej, nöjd så?
Ett lite annorlunda inlägg/recensiongrepp, men det var tvunget. Det finns fortfarande löjligt mycket som ska klaras av. DEAFHEAVEN. LIK. FIRESPAWN. BARONESS. Du vet var du ska hänga såhär till jul och nyår, alltså…!